Det var
ungefär från mitten av 1800-talet som skogen egentligen började
betyda något för bygderna bl.a. i västra Hälsingland.
Det blir
en betydande befolkningsökning, på grund av att arbete kan erbjudas
invandrare från andra delar av Sverige.
Naturligtvis kan man säga, att skogen på sätt och vis haft betydelse
långt tidigare. När jägare- och fiskarefolket letade sig till dessa
bygder på grund av att tillgången på villebråd i skogarna och fisk i
vattendragen var mycket riklig.
När
sedan invandrare sökte sig till skogen för att odla upp nya bygder
genom svedjande av skogen hade den också stor betydelse även om man
brände ned den. Men som sagt från mitten av 1800-talet tog den
egentliga skogsdriften fart i de västhälsingska skogarna.
Den
alltmer växande industrin i Sverige behövde timmer och kol.
Träpatronerna ropade efter virke och i alla skogsbygder började det
att sjuda av liv.
I de
mellansvenska skogsbygderna fanns en kunnig kår av skogsarbetare och
kolare. Nu lockade förtjänsterna och arbetskraften strömmade norrut
bl.a. till västra Hälsingland, till Ramsjö.
Det var
s.k. stordrivare som åtog sig skogsdrivningar och de tog med sig
både arbetare, verktyg och dragare från sina hemorter. Det fanns de,
som vid ankomsten, medförde ända till 40–50 hästar, som insattes i
arbetet.
Det var
främst värmlänningar och dalkarlar men även i någon mån
smålänningar, väst- och östgötar, och de förde yrkeskunskapen vidare
till den norrländska storskogen.
Åtskilliga av dessa invandrare slog sig ned på den nya platsen, bröt
bygd och odlade, där sådant icke var gjort eller köpte en odlad
jordbit och uppförde bostad. Många av de arbetare som kom till
bygden hade sina familjer kvar i den tidigare hemorten. Eftersom
utkomsten såg ut att vara lovande, tog man hit familjen. Många av de
yngre bildade naturligtvis också familj i den nya hemorten.
Kyrkboken i Ramsjö i början av 1900-talet upplyser, att där bodde
folk från alla Sveriges landskap med endast ett par undantag.
Hur stor
denna invandring var, kan belysas med några siffror:
År 1870
var befolkningstalet för Ramsjö 770.
År 1880
alltså tio år senare 1 117.
Ytterligare tio år senare 1890 var befolkningstalet uppe i 1 693 och
1900
hade befolkningen ökat till 1 839.
Här i
naturligtvis också inräknat ett födelseöverskott.
Alltså
under de sista 20 åren av 1800-talet hade befolkningen mer än
fördubblats.
Den nya
befolkningen koncentrerades till trakterna omkring norra ändan av
sjön Hennan, där för övrigt socknens medelpunkt legat från
begynnelsen i den öppna bygden, där ju även det första kapellet
byggdes.
Blev det
nu guldålder för skogsbygderna där dessa stordrivningar igångsattes
och så mycket människor lockades till? Ja, skogsbolagen, dåvarande
Bergvik och Maria Långrör tog hem de stora vinsterna.
Storskogen fick falla och från början brydde man sig inte så mycket
om återväxten. Men – att på kort tid åstadkomma en höjning av
människornas ekonomiska villkor brukar sällan vara möjligt och så
inte heller för skogsarbetarna. Investeringar i maskiner, fabriker
och transportleder kom i första hand och de som utförde det tunga
kroppsarbetet kom vanligen i kläm.
Arbetsrepresentationerna och de miserabla förhållanden under vilka
skogsarbetare fick kämpa, stod på intet sätt i proportion till de
förtjänster man kunde få. Härtill kom också, att de stora skarorna
av arbetssökande var före fackföreningarnas tillkomst så stora, att
företagarna helt kunde diktera arbetslönerna. De som fällde träden,
de som släpade timmerstockarna, de som satsade sin mannakraft i
detta yrke fick ringa lön sitt arbete och sina mödor.
Lejonparten togs av dem som satsade kapital, förädlade virket och
bedrev med skog. Och ändå - det fanns gott om arbete och därmed
möjligheter till ett inkomsttillskott, som hade uteblivit om inte
stordriften satts in.
Vad
skulle man ha sysslat med om inte avverkning, körning, flottning och
kolning funnits?
Ett
uttryck, som man tidigare kunde få höra, var "att den som inte duger
till något annat får bli skogsarbetare".
Ingenting kan vara felaktigare. Av en skogsarbetare har alltid
krävts mycket goda kroppskrafter, god hälsa och uthållighet. De, som
klarade detta och dessutom den tävlan, som ofta förekom om vem som
var den bäste huggaren eller köraren eller som kunde lasta de
tyngsta stockarna, måste alldeles säkert ha haft en sällsynt god
fysik.
Men –
flertalet klarade tyvärr inte det tunga arbetet i förening med de
vidriga förhållanden under vilket det skulle utföras. De snöiga och
kalla vintrarna var påfrestande. Bostäder i dåliga kojor och därtill
dåligt kosthåll bidrog till att kroppskrafterna inte stod bi någon
längre tid. Följderna blev reumatiska sjukdomar, sjukdomar i lungor,
tuberkulos, förslitna och förstörda ryggar, flitigt kaffedrickande
och enformig kost medförde magsjukdomar av olika slag och ett par
decennier i skogen följdes ofta av ett fortsatt liv i fattigdom och
sjukdom.
Vid ett
möte den 9 juni 1907 i Sundsvall med provinsialläkarsektionen av
allmänna läkarföreningen påtalade en doktor C.A Hassler i kraftiga
ordalag skogsarbetarnas bostadselände. Detta anförande vållade
debatt i hela landet. Hassler hade angripit inte bara skogsbolagen
utan även arbetarna. Han vände sig mot den ensidiga kosten och den
bristande hygienen. Det var inte så lätt att hålla värmen från
elden, som töade upp jordgolven, där matrester och matavfall
blandades med sur jord. En del brister skulle med litet omtanke och
ordning kunna avhjälpas, ville doktor Hassler framhålla.
Arbetsgivarna hade ofta inte vetskap om, hur bedrövliga
förhållandena var i de kojor, som ställts till förfogande. Dr.
Hassler kom även med förslag till hur detta bostadselände skulle
kunna avhjälpas.
De
synpunkter, som doktor Hassler framfört, kunde verifieras av många
av många provinsialläkare.
En
doktor Fries i Los kunde berätta, att i hans distrikt fanns flera
uppruttnade kojor, i vilket bodde ända upp till trettio arbetare. Av
20 arbetare i en koja hade Fries behandlat aderton för olika
lungsjukdomar.
Motsvarande kunde även vitsordas från Ramsjö.
Det
skulle emellertid dröja länge innan arbetarna fick ekonomisk kraft
genom fackliga organisationer att åstadkomma ändringar.
Andra
negativa sidor var även påtagliga. Eftersom skogsarbetet pågick
endast säsongvis, saknades arbete under långa perioder.
Avverkningarna brukade börja i oktober/november och pågick till
julhelgen, då man sökte sig till hemmet för att efter helgen
fortsätta arbetet till mars/april. Drivningssäsongens längd var
beroende av drivningarnas omfattning och väderleken. Men i regel
omfattade säsongen fem till sex månader. Under den tid, som
skogsarbetet inte pågick, fick arbete sökas på andra håll.
Lösarbetarna fick föra ett påfrestande nomadliv. Det blev dryga
arbetsvandringar för skogsarbetarna. Ofta återvände man till den
ursprungliga hemorten efter vintersäsongens slut och sysslade där
med tillfällighetsarbeten som dikning, stakning för lantmäteriet,
väg- och broarbeten o.s.v. Mellan arbetsplatserna fick man gå till
fots. I vissa fall kunde bli fråga om vandringar på upp till trettio
mil.
De
förtjänster, som skogsarbetarna kunde få för sitt slitsamma arbete
varierade. Många olika faktorer spelade härvid in. Något som i
väsentlig grad bidrog till detta var bortsättningen av drivningarna
på entreprenad till stordrivare eller bönder, som hade hästar. Det
blev ett slags underbjudningssystem. Den, som åtog sig drivningen
för lägsta pris fick den, och detta i sin tur återverkade på de
anställda huggarna, som fick hugga för ett lågt pris för att
entreprenören skulle kunna klara kontraktet.
Följden
av de låga arbetslönerna blev, att när avräkningen av en vinters
arbete skulle göras hos handlaren hade denne tagit ut för den
förskottsproviantering som utlämnats. När klädes- och skoskulder var
betalade, kunde det hända, att ingenting blev över. Man fick därför
på nytt sätta sig i skuld, när nästa arbetssäsong började.
Skogsarbetaren och hans familj fick leva under synnerligen knappa
förhållanden. Dagpenningen utgjorde på 1870-talet mellan 1.50 och
2.00 kronor. Naturligtvis får man här tänka på, att
levnadskostnaderna var låga jämfört med dagens, men låg ändå mycket
lågt jämfört med andra gruppers.
Dåliga
bostäder för familjerna och otroligt dålig arbetsmiljö för arbetare
i kojor och tillfälliga bostäder skapade grogrund för sjukdomar.
Det var
särskilt de ofta smittosamma lungsjukdomar som grasserade.
En
sammanställning ur död- och begravningsböckerna i Ramsjö för åren
1875 - 1894 visar att 670 personer avled under perioden, därav var
325 d.v.s. ungefär hälften under 25 år. 96 avled i konstaterade
lungsjukdomar, 148 barn dog under första levnadsåret.
Så blev
det då ingen varaktig guldålder – icke ens en tillfällig för de
många människor. En befolkningskurva, som under ett antal år gick i
höjden och kanske skapade mera bekymmer än glädje.
Många,
som ännu finns i livet, har upplevt denna tid som skogsarbetare, ty
förhållandena som jag försökt beskriva dem, fortsatte långt in på
1900-talet.