Då
Ramsjö år 1860 skildes från Ljusdal och bildade egen
kapellförsamling, var de 700 människor som tillhörde församlingen,
mycket isolerade från omvärlden. Från Ljusdal till Ramsjö var
ungefär halva vägen till Hennans södra ände, vad man kunde kalla
"dålig kärrväg", dvs. man kunde hjälpligt ta sig fram med hjuldon.
Resten av vägen längs Hennans västra strand var endast gångstig och
klövjestig.
Det var
tydligen sjön, som var den bästa och bekvämaste förbindelsen, under
sommaren med båt och under vintern med släddon över isen. Men - höst
och vår var isoleringen säkert mycket kännbar.
I mitten
av 1870-talet köpte tre bönder i Gåda och Huskasnäs en ångbåt. Den
kallades Per Erssons ångbåt, och ångbåtstrafiken längs Hennan var
tid livlig. Båten hade järnskrov med överbyggnad av trä och en längd
av 17,5 m. Denna farkost såldes år 1900 och kom då under namnet Saga
till Storsjön i Jämtland.
År 1860
den 29 juli behandlade sockenstämman en skrivelse från Landshövding
Prytz med anmodan om, att Ramsjö skulle deltaga med 250 dagsverken
vid undersökning av planerad väg mellan Ljusdal och Ramsjö.
Sockenmännen förklarar sig också villiga till att gå med på detta,
och definitivt beslut fattas av sockenstämman i augusti samma år.
Vid
sockenstämma den 1dec. 1861 behandlades åter vägförbindelsen
Ljusdal–Ramsjö. Vägen Letsbo–Ramsjö hade kostnadsberäknats till 80
850 Rd. Rmt. Statsbidrag begäres av Hushållningssällskapet, som
gjort utredning och kostnadsberäkning. Man vill veta i vad mån
Ljusdal och Ramsjö kan bidra till vägbygget. Sockenstämman avger ett
utlåtande vari man talar med många beklagande ordvändningar, hur
besvärligt man har med ekonomin. Om byggande av bostäder till pastor
och klockare, en betydande kyrkoreparation, vilken ännu pågår, och
att man har bistått med 250 dansverken vid vägens planering.
Församlingen har 33 skatte- och kronohemman samt 55 nybyggare med
20–50 frihetsår från 1853.
Man
beslutar trots alla svårigheter att bistå vid vägbyggandet med 2 500
dagsverken.
År 1864
tillsatte kommunalstämman i Ljusdal en kommitté med uppgift att
uppgöra kostnadsförslag till landsväg från Letsbo till Ljusdals
kyrka. Då hade redan vägbygget från Ramsjö mot Ljusdals sockengräns
påbörjats. 1875 var vägen Ramsjö–Ljusdals kyrka färdig för
användning och därmed hade den viktiga förbindelsen med Ljusdal
erhållits. Men åtskilliga vägar erfordras ytterligare.
Några
klipp ur kommunalstämmeprotokollen visar både på ambition och
problem att skapa vägförbindelse.
Kommunalstämma 15/6 1879
Framställning "af åtskillige byamännen" i Hedsjö med begäran om
hjälp vid brytande av 2 200 alnars vägsträcka på västra sidan om
sjön Tväringen så att hela väglängden mellan Ramsjö kyrka och
Norrbergs by och derifrån till Hedsjöns strand skulle kunna med
åkdon befaras.
Beslut:
Två dagsverken för varje hemmansnummer inom byarna Ramsjöby, Sund,
Tallnäs, Hjärtnäs, Gåda, Huskasnäs, Nybo, Kroknäs, Viken och
Holmsveden. 8 man om dagen.
Kommunalstämma 25/4 1880
"Till
denna dag hade kommunalstämman blifvit sammankallad för att
öfverlägga och besluta om ifrågasatt anläggning av körväg från
Ramsjö kyrkby till blifvande Ramsjö station vid norra
statsjernbanan, för hvilken anläggning statsanslag skulle begäras.
Kostnadsförslag finnes på 12.100kr 37 öre.
Om 2/3
erhålles i statsbidrag skulle vägen anläggas.
"Även
fråga om anläggning av väg - dels från allmänna landsvägen vid
hemmet nr 8 i Sund, förbi hemmanet nr 1 till hemmanet nr 3 vid
sundet mellan vestra och östra Hennan samt vidare med färja öfver
sundet från stranden mitt emot hemmanet nr 3 i sträckning mot Vikens
by till Ramsjö jernvägsstation - del ock från Hedsjö by med bro över
Lillån till Mellansjö station."
Beslut:
Såvida statsanslag skulle kunna erhållas skulle dessa vägsträckor
byggas. Inga kostnadsförslag föreligga.
Föreligger kostnadsförslag på något över 2 000 kr för väg från Sunds
by till Ramsjö järnvägsstation "blef stämmans beslut hufvudsakligen
på grund af f. Handlanden Johan Persson Östlunds i Sund anförande
att vägen icke kunde för sagda kostnader anläggas, hvarförutan en
del af Sunds och Gåda byamän för all framtid frånsade sig all hjälp
såväl till ifrågavarande vägs anläggning som underhåll af
församlingen såvida denna vägfråga skulle framdeles ifrågakomma".
Bordläggning av frågan om väg Hedsjö–Mellansjö till dess
väganläggningen Norrberg–Hedsjö hunnit bli färdig.
När
norra stambanan i slutet av 1880 kom till Ljusdal för att fortsätta
vidare norrut mot Ånge blev ytterligare vägbyggnadsfrågor aktuella i
Ramsjö.
År 1888
byggdes länets nordligaste landsväg, nämligen vägen från Mellansjö
station med bro över Lillån för att förbindas med landsvägen till
Grundsjön i Västernorrlands län.
Beslut
om byggandet av norra stambanan fattades i Riksdagen och påbörjades
1866 och så småningom nådde man till Hälsingland.
Sträckan
Bollnäs–Järvsö togs t.ex. i bruk 1 okt. 1879 och ungefär ett år
senare 15 okt. 1880 öppnades linjen Järvsö–Ljusdal.
Ytterligare ett år senare 16 oktober togs sträckan Ljusdal–Ånge i
bruk.
För
Ramsjös del behandlades frågan om järnvägens framdragning första
gången vid sockenstämma i april 1878. Järnvägsstyrelsen hade begärt
att socknen skulle kostnadsfritt upplåta mark för ändamålet. Detta
ansåg emellertid inte sockenmännen kunna gå med på, då det inte
fanns ekonomiska förutsättningar för detta. De båda skogsbolagen
Bergvik och Ala samt Marma åtog sig då kostnaderna för
markförvärven.
Vid
detta tillfälle fanns även förslag på stationer, vilka även kom till
stånd nämligen från söder: Hälsingenybo, Ramsjö, Norrhög och
Mellansjö.
Något om
posten
Före
1850-talet fanns i Ramsjö ingen ordnad postgång. Det var då vanligt
att posten mellan Ramsjö och Ljusdal befordrades med tillfälliga bud
och resande.
Särskilt
ämbetsskrivelser blev därigenom många gånger helt naturligt
synnerligen fördröjda liksom det också var mycket oberäkneligt om
försändelser över huvud taget kom adressaten tillhanda.
Sockenstämman beslöt därför år 1853 att reguljär postgång skulle
inrättas.
Till en
början rådde delade meningar om hur denna postgång skulle inrättas,
men till slut enades man om att den skulle i tur mellan
hemmansägarna för varje vecka. En turlista skulle upprättas och
följas. Efter gudstjänstens slut varje söndag skulle postväskan
hämtas i prästgården och postbudet avgå till prostgården och
poststationen i Ljusdal, dit budet skulle vara framme följande dag
kl. 10 förmiddagen. Sedan budet erhållit posten skulle det genast
återvända till Ramsjö.
Vid
denna tid fanns som vi sett ännu ingen väg mellan de båda platserna,
om man inte vill kalla fä-stigarna för vägar. En rad sjöar finns ju
mellan socknarna, men för trafik på dessa var man beroende av väder
och vind och för säkerhets skull tog postbudet vägen genom skogen.
Den väg
postbudet hade att gå blev på så sätt omkring sex mil i enkel
riktning. Därtill kom att många bönder bodde på en á två mils
avstånd från prästgården, vilken väg också skulle vandras, innan den
egentliga postresan började. De längst bort boende postiljonerna
fick således tillryggalägga ända till 15 mil, innan de åter var
hemma efter postturen. För denna mödosamma och tidsödande vandring
utgick ingen som helst ersättning.
Böndernas antal i Ramsjö var vid denna tid mindre än 30 och de
flesta bönderna fick alltså gå sin posttur två gånger om året.
I två år
följdes denna turlista, men då hade man tydligen tröttnat och
auktionerade bort postbärningen till en person, som åtog sig att gå
med postväskan en gång var fjortonde dag mot en kontant ersättning
av 52 riksdaler banco.
Efter
ett år hade emellertid postbudet tröttnat. Sockengubbarna beviljade
då en löneförhöjning med 10 riksdaler och 16 skilling Banco och
postbudet åtog sig att vandra ytterligare ett år. Efter detta års
slut måste bönderna börja gå efter turlista igen, och denna ordning
tillämpades de följande tio åren.
Av gamla
sockenstämmoprotokoll kan utläsas, att åtskilliga "postskyldiga"
bönder strejkat eller varit försumliga. Man måste därför fatta
beslut om att "den som med posten bestyrer (d.v.s. prästen) skulle
på den försumliges bekostnad avsända posten".
Sockenkassan fick i första hand svara för betalningen, som sedan
skulle utkrävas av den försumlige.
Efter
1872 upphörde detta slag av postgång. Under 1860-talet hade körväg
brutits mellan Ljusdal och Ramsjö och nu tog generalpoststyrelsen
hand om saken. Ramsjö socken förband sig då att för 500 kr om året
befordra posten två gånger i veckan mellan Ljusdal och Ramsjö. 1880
får socken förslag från Generalpoststyrelsen att postgång ordnas
ytterligare en gång i veckan á linjen Ramsjö - Ljusdal och på
förfrågan om församlingen även vill åtaga sig denna postgång.
Då en
handlare åtar sig att utföra postskjutsen för 600: -kr. pr år
antages detta anbud.
Fram
till 1885 var poststationen förlagd till prästgården, men sedan
järnvägen nu kommit, fick posten även förläggas till
järnvägsstationen.