Nu var det mycket som skulle bestyras. Hästen skulle selas av och få komma in i sin varma sköna spilta. Släden skulle lastas ur. Den där gula forkistan som Anders hade proviant och de ömtåligaste sakerna i skulle städas. Den kistan tyckte flickan inte om. När farmor packade den, då visste hon att då skulle Anders försvinna. Det skulle bli tyst och långsamt länge.
Men nu packades den upp. Nu skulle hon få de där tändsticksaskarna
med grankåda i.
Varje vinter när Anders var i skogen brukade han samla kåda åt henne. Det fick inte vara vilken kåda som helst. Anders var en mästare i att hitta den rätta sorten. Inte den där som kallades "gôrkoa", som blev tunn, genomskinlig och kletade i tänderna. Nej, den här var av den rätta sorten. Den här blev lilafärgad, fast, seg och god att tugga.
Anders visste nog och kunde mer än han själv förstod. Han levde nära naturen, enkel, chosefri och utan krusiduller.
Han hade också ett gott förhållande till starka drycker. Inget okontrollerat supande. Nej, det var en njutning i rätt tid när det var lämpligt.
Han och jäntungen gjorde svartvinbärsbrännvin själva i trädgården. Anders köpte ut en liter renat som de sedan hjälptes åt att preparera och smaksätta med svarta vinbär från buskarna. Hon med sina små fingrar kunde lätt peta ner de söndermosade bären genom flaskhalsen. Sedan ruskade Anders om ordentligt och så fick det stå och dra i flera dagar innan det var dags att provsmaka. Det brände gott på tungan det där. Helst skulle det drickas ur ett rengjort, urkokt kohorn. Det hela var mycket högtidligt och spännande. Särskilt de gånger när Anders sjöng Schottis på Valhall också.
Något annat, som flickan aldrig vågade prova på var att äta myror, som Anders gjorde ibland. Dvs. han satte tungan i myrstacken och lät myrorna klättra upp. Det kryllade av myror på hela tungan, när han drog in den i munnen, klämde sönder myrorna mot gommen, sög ur myrsyran och spottade ut resterna. Hur det smakade eller kändes i munnen eller vad det var bra för, fick jäntan aldrig klart för sig. Någon funktion hade det säkert. Ett hissnade skådespel var det i alla fall.
Något som har visat sig vara riktigt, det var behandlingen med elstängslet. Anders hade en teori om att man blev stark i armarna om man behandlade sig med elektrisk ström.
Nu femtio år senare, har det förutom alla andra behandlingssätt, utformats en metod som kallas bioresonansterapi med svagström. Det lär ska vara en metod som bygger på en kinesisk akupunktur med västerländsk teknik.
Den tekniken som Anders använde var den att hålla i elstängslet med vänster hand och ungen med höger. Där stod de och hoppade och ryckte tillsammans en stund då och då.
Nog blev jäntan med tiden stark i kroppen och Anders hade alltid varit det.
Man måste väl tro på de idéer som kommer fram och blir bekräftade i vår upplysta tid?
En annan kunskap som har kommit till heders igen är den att hitta vatten med en grenklyka. Anders kunde det men det var väl inte så ansedd metod på den tiden.
Nu har det ju blivit intressant och spännande med jordstrålning och slagrutemän.
Det tas på allvar igen