”När jägare och fiskare letade sig till våra bygder och tillgången
på villebråd och fisk var riklig då hade de djupa skogarna betydelse
för dessa människors uppehälle och levnad”
Längs
landsvägen komma de genom byn i långa rader, svarta tåg.
Det är kolkörare, som från kolmilorna uppe i skogarna är på väg till
Ramsjö station och den där befintliga kolbryggan.
Då köres kolstigarna upp och tippas i de väntade järnvägsvagnarna.
Skakelbimmorna hörs lång väg och när vi ungar i byn hör det ljudet
skyndade vi oss fram till någon och tränger oss fast vid den sista
stigen och åker med ett stycke.
Ja, det var något som jag själv upplevde som liten grabb i början av
seklet.
Inte tänkte jag då på det arbete som låg bakom innan kolet kom genom
byn. Kolveden som skulle huggas, milan som skulle resas tändas och
kola exakt rätt tid, och kolen som sist skulle rivas ut och lastas i
kolstigarna.
Först senare i mitt liv har jag väl fått detta berättat för mig.
Jag har också fått reda på, att pojkarna som var något äldre än jag
under uppväxttiden fått följa far till skogen och delta i arbetet.
I varje fall var det ju så gott som regel, att man fick börja
skogsarbetet, så snart skolgången var avslutad.
Ett hårt slitigt arbete, som satte sina spår.
Men från skogen skulle inkomsten komma för det stora flertalet.
En annan
bild från min barndom: Från mitt hem hade vi en vacker utsikt över
sjön Hennan.
På våren skulle virke flottas genom åarna ner i sjön, för att där
fångas upp i de väldiga timmerbommarna som var fästade vid de s.k.
stenkistorna.
När en bom var fylld släpades den längs med sjön till ett åmynne,
där timret kunde släppas för att genom ån hamna i nästa sjö Växnan
och vidare ner mot Ljusnan.
Bilden av spelflotten på sjön, kanske en stilla kväll i skymningen,
då man gjort upp en liten eld.
Det var idyllen som kunde iakttas från land. Men det hårda jobbet
som flottens besättning skulle utföra tänkte man inte på.
Flottan var tillverkad av grova stockar. På flotten fanns en stolpe
omkring vilken en vire kunde bindas upp.
En dragg fästes på i botten och genom att man med korsgående armar
kunde gå runt och "spela" timret framåt.
Det var säkert inget latmansgöra att gå runt kanske flera timmar i
sträck.
Vi som
växte upp i Kyrkbyn, fick som jag sagt ingen närmare kontakt med det
som skedde i skogen och skogsprodukternas färd till vidare förädling
vid kustens industrier.
De som gjorde arbetet vistades ju långa tider av året på
arbetsplatsen i skogen och kom till byn endast för att fylla på
proviant förrådet.
Jag kan nog också se dem för mig, när jag besökte "Lystedts boa".
Där satt de på disken, och i väntan på att få sin näverkont påfylld
med några nödvändiga varor, främst fett amerikanskt fläsk och mjöl,
ingredienser till kolbullar.
Under väntan gör sig hungern påmind, och man vill ha något att
stilla den.
Beställningen lyder ofta: En korvbit och e´vetlimpa". Och sedan
vände man åter till kojan i skogen...
Några bilder från skogsbygden Ramsjö så som jag upplevde den, som
liten grabb, skollärarens, klockarens son.
När jag
som 80-årig ser tillbaka är detta några bilder som dyker upp i
minnet från tiden strax efter sekelskiftet.
Mitt intresse för att forska – drev mig för många år sedan att
försöka ta reda på något som Ramsjö speciellt under förra seklet,
jag har funnit att det är skogen som spelat en avgörande betydelse
för bygdens utveckling.
När
jägare och fiskare letade sig till våran bygder, och tillgången på
villebråd och fisk var riklig då hade de djupa skogarna betydelse
för dessa människors uppehälle och levnad.
När de
finska invandrarna sökte sig till våra skogar för att odla upp nya
bygder genom svedjebruk hade skogarna betydelse trots att man brände
ner den.
När man
i mitten av 1800-talet började exploatera skogen fick det en
avgörande betydelse för bygdens utveckling och hela västra
Hälsingland gick en befolkningsökning till mötes.
Byarna växte yxor och timmersvansar ljöd och timmerlass och
kolstigar fyllde vägarna.
Skogens betydelse och historia blir bygdens historia.
Så här
börjar RAMSJÖ:s historia som Gustav Thunvall berättar den.
Han
forskade, skrev och berättade och de sista åren han levde
sammanställde han sin hembygdshistoria:
Jag minns – Ramsjös historia.
Mer om
Gustav Thunvall och rubrikerna i hans bygdehistoria hittar du i
länkarna till
höger
– mycket läsnöje.