Han hade ett boställe uppe i skogarna långt ifrån den egentliga byn. Där bodde han med sin kvinna, barn och fattigdom.
Inte svalt dom och inte led dom nöd precis, men långa tider var han tvungen att vistas nere i byn, långt hemifrån på diverse arbeten.
När det var högsäsong i jordbruket kunde både han och kvinnan vara borta på dagsverken. Barnen var inackorderade i byn så länge skolan pågick.
Han var dessutom begåvad med arbetsvilja, uppfinningsrikedom och fantasi, som hävde alla begränsningar. Det gav hans liv njutning och innehåll.
Tänk bara att ha elektriskt ljus däruppe i skogen. Det hade han ordnat på det viset att han satte gumman på en cykel utanför stugväggen. Där fick hon sitta och trampa. Med en sladd och en dynamo på framhjulet överförde han ljus till en lampa ovanför kökssoffan. Där kunde han ligga och läsa tidningen i allsköns ro.
När han var ute och jagade, då band han fast en bärplockare på rumpan på hunden. När hunden sedan fick upp ett spår, då blev det liksom allt i ett, lätt och behändigt. Jaga och plocka bär samtidigt.
Jagade och fiskade gjorde han till husbehov. Det var inte så noga med vare sig fiskekort eller jakträtt på den tiden.
Han vårdade och skyddade sin familj och det lilla han ägde. För den skull hade han hittat på ett sätt att hålla inkräktare borta när stugan skulle stå tom en tid. Han tog sig till att spika upp en kattskalle på insidan skåpdörren. På avigsidan på en gammal mjölpåse skrev han ödmjukt en högaktningsfull hälsning till vederbörande som ljöd: Ärade tjyvar och småknyckare. Jag förstår att det kliar i fingrarna, men försök å låt bli.
Han hade nästan aldrig skor på fötterna, den här mannen. Det var väl bara över högsta vintern som han klämde in fötterna i några slags skor.
Fotsulorna var säkert som garvat läder.
Han var en mästare i att gå på stubbåkrarna. Det beundrade flickan väldeliga. Med tiden lärde hon sig också att gå på stubben. Man ska på något sätt svepa med foten bakifrån och fram så att de sylvassa avskurna torkade sädesstjälkarna lägger sig ner. Det fordrade självövervinnelse och nonchalans att gå barfota. Tanken och därmed känseln stannade någonstans vid knäna. En vass sten åstadkom endast en djup flämtande suck. Trampade man i en blöt koruka fick man torka av foten på närmaste grästuva.
Koruka sa man då, koblaja säger man nu. Ruka var också ett skällsord. Blev man kallad ruka, då hade man gjort något. Förmodligen passerat gränsen för all acceptabel anständighet.
Det fanns en tjusande spänning kring kattätarn. Han var större och grövre än Anders t.o.m.
Han skrattade och skojade, arbetade för sju, men han var lömsk. Man fick passa på honom. Rätt som det var åt han väl upp katten, hennes katt.
Hon hade en egen katt och det märkvärdiga var att kattrackarn alltid skulle fara och stryka sig runt benen på honom. Det hela tog sin kulmen vid middagsbordet en dag. Katten var mer kelsjuk och snurrig än vanligt. Skulle absolut vara uppe i hans ätande. Då tar han med sin stora näve ett grepp runt halsen på katten och lägger ner den på tallriken. Höjer gaffeln, beredd att hugga in. Säger,
Men nu ska jag äta upp katta.
Rädsla blandad med ilska skjuter från magen upp i skallen på flickungen. Han må vara stortrollet från berget om så är, men nu måste hon rädda sin katt. Med den minsta tordönsstämma som någon gång ljudit i det köket säger hon till mannen.
Du låter bli min katt.
Drar åt sig katten och skickar ut den genom köksdörren. Därmed har hon för alltid satt stopp för sådana illgärningar från den mannen.