Varför var de särlingar eller original de här människorna, som var så annorlunda? Ibland var dom så till en milda grad annorlunda så att det var synd om dem. Hur annorlunda?
Jo dom rörde sig i en annan sfär, levde efter ett annat tänkande, i en annan illusion, än de "vanliga".
En del hade tappat fotfästet. En annan levde med stora kunskaper i fel tid. Konstnärssjälar som de kallades. Orkade inte inruta sig efter bondepraktikan eller fasta arbetstider. De hade en förmåga att uttrycka sig i ord och bild som ingen hade varken tid eller förstånd att lyssna på eller ta till sig. Nej, de blev betraktade som lata, ansvarslösa parasiter.
Många religiösa bad för dem, men det var nog lika mycket för sin egen saliga hädanfärd, som för hans. Han som diktade, sjöng sina visor med den mest underbara röst. Dessutom pinade han i sig alkohol. Jag säger pina, för det måste det vara, när det går så långt att hårvatten och skokräm får duga. Jag vet inte om det gick så långt som till spissvärta, men det kunde förekomma i andra fall.
Vad var det som hade fört in honom på den här livsvägen? Det kan vara många orsaker. Ingen vet.
En dag höll Anders på att slå dikena efter vägen och hade jäntan med sig som räfserska. Då kommer diktaren på sin cykel, med mörk kostym och hatten på nacken. Anders och diktaren försökte att få vara kompisar. De kände antagligen en gemenskap, ett igenkännande, i att inte riktigt passa in. Det här gjorde farmor nervös och orolig, så hon försökte så mycket hon kunde, att skydda sin Anders, från det olämpliga sällskapet.
De kompletterade varandra de här männen. Anders var otroligt skicklig i att lära sig utantill. Han deklamerade det diktaren skrev. Vers efter vers i långa slingrande dikter, som förde en ut på de mest hisnande färder.
Men den här gången hade diktaren någonting annat att visa. Han hade tillverkat dockor. Men, det var inte vilka dockor som helst. Han hade gett uttryck för den omogna, tonårsfantiserande mannens funderingar kring kvinnans hemligheter. Han hade målat dem röda mellan benen.
En annan konstnärssjäl föddes som son till en knekt. Fadern kom inte hem så ofta, men efter varje besök blev det ett barn till i stugan. Det blev allt glesare mellan hembesöken tills de helt upphörde. Modern var skör i sitt sinne, lämnade verkligheten och hamnade på hospitalet. Därmed fanns ingen överlevnad för barnen, som auktionerades ut i socknen. Men den stora konstnären hamnade efter många turer i en lite stuga vid vägen i nästa by. Han förblev ett barn. Han vägrade att bli mer än tio-tolv år. Men i sitt konstutövande blev han en stor man. Hans alster kom att visas t.o.m. på andra sidan jordklotet. Vad konstarten kallas kan göra det samma. Den gav i alla fall uttryck för både glädje, inspiration, stolthet och skönhetssinne.
Han fick en kruka lingonsylt av några omtänksamma grannar, men eftersom han inte hade någon rödfärg tog han den röda fina sylten och målade hagen med. Rådlös var han inte.
Han brukade tjäna dräng hos farmor och farfar ibland. Han skulle utföra diverse snickeri- och reparationsarbeten. Hans stora intresse var att snickra små möbler och inreda sin stuga. Det blev i färg och form livfulla efterapningar av alla förekommande stilarter.
Nu var det ju så att tösens lekstuga, som egentligen var ett övergivet hönshus, som dessförinnan hade varit någon slags kiosk, behövde repareras och inredas. Konstnären skapade och flickan gladdes. Tillsammans skapade dom ett slott med bänkar, bord och hyllor. Att farfar snällt betalade dagpenningen reflekterade inte flickungen över förrän hon blev vuxen.
Han, konstnärn, hade inte tid att sova. Han dröjde sig kvar, med korna, i fäxet, om nätterna. Där satt han framför öppenspisen, täljde, snickrade och krussidullade. Man hade öppen spis i lagårn på den tiden.
En natt hade han tillverkat en hel svärm med fåglar. Vingarna hade han lindat med röda och gröna papperssnören. Ett slags snören, som var tvinnade av smala pappersremsor, endera i rött och vitt eller i grönt och vitt. Många har nog gjort den tabben att surra fast packning med papperssnören och sen gett sig ut i regnet.
Högt uppe under taket flög dom vackra fåglarna med sina röda och gröna vingar. Flickan och konstnären var lyckliga. Vad som fick honom att nästa natt sota ner fåglarna så att dom blev till svarta korpar vet man inte.
En annan dag, i ett annat projekt som konstnären och flickan var inne i, råkade han hugga sig väldigt kraftigt i handen. Säkerligen var både han och ungen väl medvetna om att de höll på med något, som inte var direkt meningen just då. Han bad henne att skaffa något att ludda om handen med, för det blödde något alldeles förskräckligt. Hon skulle göra det i smyg, hon fick absolut inte tala om för någon. Han hade väl lite svårt att förklara hur han hade kunnat hugga sig. Hon lovade att hjälpa honom för hon kände sympati och gemenskap med honom.
Hon mindes den gången när hon hade tjatat sig till att få vara med och tälja kvastris. Det gick till så att Anders slog ris och småbusk nere på ängan. Det hade två syften. Dels växte det inte igen, dels blev det kvastris.
Farmor band varje år kvastar till fäxet och till utomhusbruk. Inne i köket hade man dom långa, smala, gula köpkvastarna. En stor bröt med kvastar band farmor. Dom förvarades sedan nere i matkällaren, för att hålla sig smidiga och mjuka.
Allt det här riset som Anders slog ner fraktades hem och in i bryggstugan. Det var ett stort rum på andra sidan fäxfarstun. Ett slags grovkök med bakugn, öppenspis och bra med plats för sådana här aktiviteter.
Så här långt fick ungen vara med. Men sedan, när det skulle täljas med kniv, då var hon för liten. Hon kunde visst! Dom fick ge sig dom vuxna. Hon fick en alldeles riktig stor, vass kniv och en pall att sitta på.
Det var farmor som gjorde finliret med att snurra, vrida och dra vidjorna tills de låg där böljiga och följsamma som de mjukaste rep. Med dem band hon kvastar av riset, som de andra rensade upp.
Aj, nu hände det där som de vuxna hade kraxat om, att hon jäntungen skulle skära sig. Det var precis vad hon gjorde och ont gjorde det. Aldrig att hon skulle visa det, dom skulle inte få rätt. Hon lyckades göra ett paket åt pekfingret inne i handen, så att blodet inte skulle droppa på golvet och avslöja henne. Sedan meddelade hon högdraget att,
Nu var hon trött på det här, nu skulle hon gå in.
Men faster, som hade ögonen med sig, gjorde sig ärende in i köket och plockade fram något som ungen kunde linda om med. Gick sedan tillbaka ut i bryggstugan och ungen fick behålla ansiktet.
Det var samma faster, som nu anade oråd och såg till att konstnären fick sin skada tvättad och omskött utan vidare kommentarer.
Lars var omhändertagen dvs. intagen på ålderdomshemmet i storbyn trots att han på långa vägar hade åldern inne. Det gjordes så då. Man hade inte hittat på alla baksluga, raffinerade åtgärder som vi har idag. Man var liksom lite mera rak på sak.
Varje dag gick han en långpromenad. Åtminstone tyckte flickungen att hon träffade honom varje dag. Men barn har ju en annan tidsuppfattning än vuxna.
Hur som helst kom Lars småspringande. Han hade en speciell gång. Överkroppen ville liksom ta överbalansen. För att motverka detta måste Lars strutta framåt, böjd, med händerna på ryggen. Högra handen vispade i takt med struttandet, samtidigt som han smackade med munnen. Det hela var perfekt synkroniserat och Lars fick upp en bra fart när han stökade iväg upp emot korsvägen i byn. Där fanns handelsboden, posten, spruthuset och folk att träffa.
Det hela var lugnt och bra så länge ungarna inte var där. Dom brukade ha som nöje att reta Lars. En hel svans med ungar som tjoade, tjimmade, slog av honom kepsen och ryckte i hans kläder. Lars försökte springa undan. Det hela gick i stora dansande cirklar, tills någon vuxen visade sig och Lars fick vara ifred.
Han tittade alltid in i granngården för att få sig en kopp kaffe, samvaro och kakor. Hon var väldigt duktig på att baka kakor, granntanten.
Anders döpte henne till "tant Kaka". Det stämde precis. Hon var snäll, omtänksam, rolig och bjöd alltid på kakor när man kom. Om det så blev flera gånger om dan. Hon var en riktig tant Kaka.
Men idag, när Lars kom, bakade hon inte kakor, utan höll på att byta gardiner i köket. Hon stod uppflugen på en pall och brottades med gardinkappa och stång. Lars slog sig ner på sin vanliga plats och tittade på. Men alla som satt upp gardinstänger med den äldre konstruktionen vet hur krångligt det kan vara. Hur svårt det är att få stången att hänga fast på den lilla kroken medan man fäster fast den andra sidan. Nu föll det sig inte bättre än att stången lossnade och föll med en smäll i huvudet på Lars. Alla i köket flinade förstås. Tant Kaka blev förstås också full i skratt, men mest orolig hur hon skulle kunna göra gott igen. Lars hade väl aldrig blivit utsatt för något så kränkande, som att få en gardinstång i huvudet och därtill bli utskrattad. När hon försökte öppna en ny konversation, lät han meddela att,
Jag svarar dig int´.
Många gånger hade flickungen haft lust att inte svara på dumheter, men är man liten och obetydlig så är det ingen som märker något. Det visste Lars, så han talade, klart och tydligt om för dumskallarna, att han inte tänkte svara.