I fåtöljen i en sal på lasarettet sitter kvinnan.
Femtio år har de haft jämsides med varandra här på jorden.
Anders är nu beredd att lämna jordelivet. Lämna alla mänskliga tankar, känslor och handlingar.
Fyra dygn skulle det ta att göra sig fri från otillräcklighetens häxa. Den som förleder, hämmar och begränsar oss.
När tiden var inne, när det var dags, när han var redo, ger han kvinnan en blick som säger,
Nu du jänta, är det dags.
Hon håller honom i handen, tackar honom en sista gång, medan han svingar sig upp och ut i det vita ljuset. Fri från det hölje som varit hans kropp. Den ligger där gammal, sliten, äten och frätt av alla otillräcklighetens häxyngel.
Nu är han fri. Ur sitt sanna egentliga perspektiv kan han fortsätta stötta, leda och hjälpa henne.
Många gånger skulle han glänta på dörren in till det, som för oss människor, är okänt och fördolt, höljt i glömska.
Hon skulle få ana friden, glädjen och självklarheten.
Härefter skulle hon få mer och mer kunskap och insikt i det som kommer efter.
Hon skulle genom honom bli fast förankrad i en tro och kunskap om livet efter detta.
Han hade levt sitt liv väl. Hunnit lära, förstå och acceptera. Han kunde undervisade de unga. Berätta om livets gång, att han var gammal och inte kunde ta hand om sig själv. Han gick självmant in på hemmet.
Både han själv och kvinnan visste att det skulle bli slutet på hans liv.
Han hade aldrig uttalat någon önskan om hur hans begravning skulle utformas. Den minnesstunden blev emellertid en skimrande lovsång till livet, människorna, glädjen och tilliten till den högsta ordningen