Hemservicen och varudistributionen var utomordentlig på den här tiden. Det behövdes inget Internet. Varorna distribuerades till dörren precis i lagom tid och i lagom mängd.
Bryggarbilen med pommac och sockerdricka.
Pommacen var liksom finast och dyrast. Sockerdrickan användes till bordsdricka när det vara kalas. Men viktigast var den som groggvirke inne på kontoret.
Svagdricka hörde till varda´n och gick därför åt i stora mängder. Den köptes på tiolitersflaskor, som skyddades och blev lätthanterliga i en sorts träställning med handtag. Svagdricka var livsnödvändigt. Tänk dig en varm dag i slåttern när allting kliade och klibbade fast på ryggen. Där under hässjan, i skuggan, för att hålla sig kall, står en kruka med svagdricka. Man drack ur locket på krukan. Aldrig skall en dryck smaka så gudomligt. Om den så serveras i kristallglas med iskuber på den flottaste restaurang.
Pilsner skulle det också vara. Fast den backen ställdes längst in i källaren, mest oåtkomlig för törstiga släktingar.
Vilken fantastisk syn det var för jäntungen. Hela det stora flaket med detta klirrande, färgsprakande goda. Ibland kunde någon vuxen säga,
Ska du ha en sockerdricka?
Vilken känsla att få halsa en hel sockerdricka alldeles själv.
Den andra ingrediensen till groggen fick man hämta på bussen, som kom från Ljusdal en gång om dagen. Närmaste systembolag fanns i Hudiksvall, varifrån man fick beställa. Det var kronbrännvin, jägarbrännvin, svartvinbärsbrännvin och eau de vie, på litrar. Flaskorna var inpackade i brun wellpapp, omklistrad med breda klisterremsor, föregångare till vår tids tape.
Strömmingsbilen var en annan serviceinrättning. Kött och fläsk fanns på gården, men inte strömming. Strömming var viktigt. Den åt man till frukost eller till kvällsmat. Stekt, kokt, saltad, inlagd eller halstrad. Ovillkorligen, ofrånkomlig, men god. Strömmingshandlaren var en go´och glad man. Morbror John, kallades han och måste ha varit bror till farmor. Han var rakbent på ena benet efter någon skada i ungdomen. Hans portmonnä var en syn. Den var stor, svart och blank av strömmingsfjäll. Upptill hade den en blank bygel, som man öppnade och stängde den med. Det var så spännande att se alla mynten och sedlarna som stod packade intill varandra. En och annan gång kunde flickan få ett par femöringar eller tioöring.
Rensa den här strömmingen var hennes uppgift. Det var lagom arbete för en som inte är just mer än en halv meter hög. Farmor fick bära strömmingen till kökstrappan. Ungen orkade inte med baljan som blev så tung och otymplig. De korta armarna räckte inte till.
Rensa strömming var enkelt. Man tar strömmingen och bryter huvudet av den. Sticker in pekfingret där huvudet satt, sprättar med fingret längs buken drar ut allt som ska bort. Strömmingen ska sen läggas i en spilkum, med ett upp och nedvänt kaffefat i botten. En spilkum är en stor porslinsskål som också användes till att servera grönsaksoppa eller tjockmjölk ur. I spilkummen ska strömmingen rinna av sig lite. Den äts och är lagom slut till nästa gång morbror John, strömmingshandlaren kommer.
Skrothandlaren var en annan fantastisk företeelse. Inte nog med att han for omkring i sin gröna lastbil och samlade upp allt skräp som inte gick att göra sig av med. Han betalade för det också. Nog för att man kunde ta hand om det mesta själv, men flaskor blev det många. Egentligen var det nog brist på skrot på den tiden.
Små okammade ungar köpte skrothandlaren gärna, hade man talat om för henne.
Det här var en sån här dag när det kändes extra besvärligt att kamma det långa håret. Skallen var mer öm än vanligt. Det gjorde ont i hela flätan idag. Inte var det roligt heller. Det var så noga. Faster var inte nöjd med hennes bena. Hon tyckte den gick som Los-landsvägen, en förfärligt krokig landsväg, som det skulle ta femtio år att räta ut. Benan skulle vara spikrak mitt efter skallen, håret slickat och flätat i hårda flätor, därmed jämt. Nej, hon ville inte kamma sig. Hon tog sig till att springa runt kåken med faster i hälarna. Men ungen var flinkare i benen och höll sig undan. Uppe på gårdsplanen, efter tredje varvet, mötte henne en kuslig syn. Hon tvärstannade. Hela grindhålet fylldes av skrothandlarens gröna lastbil. Är det sant? Kommer han för att hämta henne? Det var nog en grundmurad trygghet inom henne som lugnande säger: Dom säljer henne aldrig, hur okammad hon än är. Men här gäller det att visa att hon inte är rädd. Hon knycker på nacken och seglar iväg in. Hon är inte hemma. Väl inne i huset kan hon kika på skrothandlaren när han tar upp sin plånbok, som mest liknar ett hemarkiv, när han öppnar och fäller ut den. Betalar, sätter sig i bilen och backar ut genom grinden. Det var då inte henne han hade köpt i alla fall.
Det blev inte mer tal om kamning den dagen. Faster tyckte kanske att det kunde räcka med det som varit.
Smör hade man slutat att göra själv. Det bytte man åt sig av delar av mjölklikviden. Varje månad fick man avräkning och ersättning från mejeriet för mjölken. Den skickades i en tunn, brun kuvertväska av vaxduk. Den kilades fast under handtaget på mjölkkrukans lock. Att mjölkkrukan skulle stå på mjölkpallen, varje morgon när mjölkbilen kom, det var en självklarhet. Skäms den som inte var klar.
De flesta gårdarna hade en kruka, hade man två var man större, hade man tre var man störst. På morgonen var krukorna för tunga för jäntan, men på kvällen, när det bara var en skvätt skummjölk, då gick det bra att vicka ner krukan från pallen till kärran.
Mjölkpallen användes dygnet runt. Tänk vad mycket som har blivit avhandlat, beslutat och påkommet på en mjölkpall. Förutom alla nattliga möten. Ungarna i byn kunde sitta i timtal och skriva upp bilnummer.
Att jobba på mjölkbilen, dvs. lasta krukor av och på, var en konst. Rätt nummer på rätt mjölkpall. Fort skulle det gå. Helst i farten. Det hela utvecklades till rena cirkusakrobatiken. Inte en droppe mjölk fick skvimpa över.
En gång i veckan kom konsumbussen. Kaffe var man tvungen att köpa. Omalet, som man malde själv. Också det ett arbete som var lämpligt åt flickan.
Det var bara viktigt att komma ihåg att vända kvarnen så att lådan kom inemot kroppen. Tänkte man sig inte för, fick man allt kaffe på golvet. Lådan gled för varje varv allt längre och längre ut, tills den med en smäll hamnade på golvet. Det blev till att ta emot en åthutning, skamset sopa upp kaffet från golvet och förstå att det här hade man inte råd med en gång till.
Tvättmedel köpte man också. Ris och gryn, ärtor och bönor. Falukorv har det funnits länge. Den var nödvändig, liksom hårt bröd. Russin hörde till lyxen. Det fanns en påse längst uppe på en hylla i skafferiet. Dit hon aldrig skulle nå. Ibland kunde farmor ge henne några russin i en äggkopp. Efter andra påfyllningen satte farmor stopp för vidare servering, med motiveringen att det var hönornas mat.
Tvål köpte man också, grön palmoliv, såpa och skurpulver. Potatismjöl till krämen. Ja, det var mycket som levererades vid grinden.
Ingeting kunde i alla fall mäta sig med den upphetsningen som blev när gårdfarihandlaren klev innanför dörren. Två resväskor med de mest spännande knappnålar, säkerhetsnålar, band, svart och vit björntråd, näsdukar, hängslen, förkläden, halsdukar och underbyxor. Det var en infernalisk människa till att lägga ut texten kring en karta gummiband. Han kunde tala för varan han. Han skulle ha åkt jorden runt, flera varv, om han fått delta i nutidens tävlingar om den bästa slogan. Farmor gick för det mesta in i kammarn, drog ut översta lådan i dragkistan. Där under traven med näsdukar, låg portmonnän. Hon betalade en karta gummiband, som hon lade tillsammans med de andra gummibanden som hon köpt förut. Affärerna var väl i alla fall lönande för cykeln byttes så småningom till bil.
Posten och tidningen fick vi i alla fall hämta själva på posten längre in i byn. Det skulle dröja några år innan rationaliseringarna och indragningarna nådde byn, drabba kvinnan som var postfröken, trots att hon hade varit gift i många herrans år. Hon var tvungen att ta körkort för att få behålla sitt arbete, som i ett tvärkast förvandlades till ett stort knäckande krav. Bara för att vi skulle få även posten fram till grinden
Din stund på jorden ger eko generation efter generation. Jag önskar att jag förmår förmedla en kunskap och en vetskap handlande om det stora i det till synes lilla, det lilla i det stora i våra liv här på jorden. Häxor följer oss människor på vår färd genom jordelivet. Häxorna är förklädda tankar. Tanken är illusionens häxa. Allt här på jorden är illusion. Skapande av våra tankar, som omformas till känslor, som i sin tur leder till handling.
Den största och den första av alla häxor är otillräcklighetens häxa. Runt henne föds andra häxor. Yngel som hon ger näring så de växer sig stora, tärande, uppslukande, förmörkande, förjagande av all kärlek, uppskattning och glädje kring människorna här på jorden.
Avundsjukans häxa, ilskans häxa, rädslans häxa, sorgens häxa, besvikelsens häxa, smärtans häxa, sjukdomens häxa, orons häxa, förtvivlans häxa, prestigehäxan. Fler och fler föds som vi idag inte vet namnet på. Alla dessa, föder, ansar och vårdar hon så att de växer sig frodiga. Så att de till slut blir större än moderhäxan själv. Medan dessa ord och rader väver bilder ur människans olika levnad, kan vi se hur häxorna föds och göds, äter och fräter sönder våra liv.
Månntro om vi människor i kommande generationer kan lära oss att "se" varandra och därmed stämma ekot i högre, ljusare toner, sjungande om det lilla i det stora, det stora i det lilla, om tilliten till den högsta ordningen
Kärleken