Livet hemma bland folk och fä var gammalt, invant och tryggt. Ibland fick hon följa sin farbror fram till storbyn, till järnhandeln. De korta utflykterna var stora upplevelser, en glimt av en annan värld. Då fick hon åka bil, bara det en upplevelse. Han hade bil, farbrodern, en rund liten Fiat. Den hade rosthål i golvet så att vattnet stänkte in när han körde i vattenpölarna. Det fanns ingen bilprovning på den tiden så fiaten fick skramla och gnissla sig fram bäst den kunde. På platta landsvägen över ängarna gick det väl bra, men upp genom den branta, höga backen före byn blev det jobbigt. Då stod blåröken som en kvast efter bilen. Den höll precis på att lägga sig när ärendet var uträttat i järnhandeln och bilen kom kvittrande och pipande tillbaka utför backen igen, hemåt.
När man skulle fram på storbyn till järnhandeln, var man tvungen att byta om, snygga till sig och torka sig om mun. Hon minns den gången när hon skulle få följa med pappa fram och han försökte torka bort munsåren som satt som två gulbruna kakor i vardera mungipan. Vá ont det gjorde.
Att åka till Ljusdal, till köpingen, det övergick allt. Tänk att få se ett tåg. Att det fanns tåg, det visste hon inte, den första gången hon fick komma dit. Allt var så konstigt, främmande, nästan skrämmande. Men när de fick stanna för bommarnas "bing, bing" vid järnvägsövergången, då fick hon en förnimmelse, om något bekant. Hon utbrister i sin lättade glädje,
Hör, nu kommer kossa!
Allt var så olikt i Ljusdal hos faster och farbror. Någon enstaka gång övernattade flickan och hennes fostermor hos dem. Det var en fantastisk upplevelse som hon alltid skulle minnas.
Farbrodern var pensionerad järnvägare så därför bodde de i SJ: s bostäder nära bangården. Han hade förresten jobbat som bromsare, på godstågen mellan Tallåsen och Ljusdal. Mycket kunde han berätta om allt dom haft för sig. Bland annat att vänta så länge som möjligt med att bromsa i en brant backe strax innan tåget skulle gå in i en skarp kurva.
Bromsade gjorde man för övrigt med en stång, som man pressade in mot hjulen. Det behövdes två man för varje bromsstång. Förmodligen med hjälp från ovan, klarade både tåg och personal sig. Det berättades nämligen aldrig om någon urspårning.
Man hade det som sagt annorlunda hos faster och farbror i Ljusdal. Det luktade annorlunda. Han rökte och det hade inte flickan så stor erfarenhet av. Annat än när hennes fosterfar kom hem. Han som seglade på de sju haven. Det var många fläktar han förde med sig när han kom.
Det såg annorlunda ut, annat möblemang. Allt var mindre, inte så mycket av allting. Men någonting som det var mycket av, det var klockor. Hemma fanns det en stor dongande väggklocka i kammarn. Det var allt. Men här tickade, pinglade, bimmade, svirrade och surrade det överallt. Som kronan på verket var det en enerverande liten sak som sa "ko-ko", titt och tätt. Det var ett gökur. Den som förde oväsen var en gök, fick hon veta. Hon kunde inte bestämma sig om hon tyckte att den var rolig eller om det bara var bråkigt. Att de vuxna tyckte att det var något att ha, det förstod hon aldrig.
Att sova där var nästan omöjligt. Skönt och mjukt i sängen var det och det luktade så gott utav fasters lakan och blanka fina täcken. Men tickandet och alla ljud och ljus utifrån. Det gnisslade, skramlade, pustade och stånkade från vagnar och lok som växlades fram och tillbaka över bangården.
Det var inte bara ljud och ljus som höll henne vaken. Det var något annat, något som hon inte rådde på och inte ville tala om. Hon kissade i sängen. I morgon skulle hon skamset få smyga sig ur den kalla otäcka sängen. Inte säga något. Hon tittade förstulet på faster när hon rev ur de blöta lakanen och den förhatliga gummiduken. Den som alltid skulle följa henne och påminna. Vad hon inte visste då var att den gummiduken skulle följa henne långt upp i skolåldern.