Möten med det okända
Nästan allt var jordnära och påtagligt. Synligt och hanterbart. Men det fanns det som inte gick att förklara.
Småfolket som en del kunde se. Eller var det bara så att dom var lite konstiga och inbillade sig. Man visste inte.
Många var det i alla fall, som råkat försäga sig eller hade modet att berätta om sina upplevelser.
Ännu fler var det nog som behöll allt för sig själv.
Lillflickan hörde mycket berättas.
Dels av dem som upplevt saker och ting, dels genom böcker, som Anders läste för henne varenda kväll.
Hon sprang alltid lika upphetsad och fylld av spänning, från Anders rum in till faster, när det var dags att sova. Hade hon sett ett troll eller en tomte då så vet jag inte hur det skulle ha gått.
Det skulle ta många år, innan sinnet att kunna se, känna och förnimma, skulle vara tillräckligt utvecklat.
Det pratades i byn att där, i den gården spökade det. Ingen sa nåt direkt, men det fanns i luften. Det var ju lite skamligt att ha spöken i huset, så det talade man tyst om.
Men andras spökerier var det spännande och intressant att ventilera. Det spekulerades varför den och den inte fick ro, men man kunde ju också förstå varför det skulle bli så. Ett sånt leverne, som den hade fört!
Farmor lärde flickan att hojta åt småfolket innan hon hällde ut vatten på backen. Det var en god regel som hon följt sedan dess.
Farfar mötte många gånger en mansskepnad i trappan till övervåningen. Det sades att man kunde hjälpa, genom att tilltala den som visade sig. Det gjorde farfar, han frågade,
Vad vill du här?.
Sedan mötte han aldrig mannen mer.
Anders såg nog och visste mycket, som han aldrig berättade om. Han var ju redan räknad för att vara lite konstig, så det var väl onödigt att förstärka omdömet om sig.
Farfars bror, som dog ung, visade sig på stallbacken. Det var flera som såg honom, bl.a. hans dotter, som var bara några år gammal. Hon började gråta och ropade pappa. Någonting var det. Det är då ett som är sant.
Hur är det vi tänker, vi människor?
Jag tror när jag ser det - eller - Jag ser det när jag tror det.
Andra naturfenomen, som skrämde och plågade var åskan. Den kunde man inte styra.
Faster ansåg att hon var fullständigt chanslös inför den. Hon gjorde som strutsen, körde huvudet i sanden. Dvs. hon drog ungen med sig in i en mörk garderob, stängde dörren och satt där, tills hon kunde vara säker på att hon hade fått överleva den här gången också. Om hon satt i mörkret och inte såg blixtarna, var det inte så skräckinjagande. Det man inte ser osv. Inte heller mullret var så starkt där inne i mörkret. Det märkliga var att ungen inte blev skräckslagen. Att sitta instängd i en svart garderob kunde ha räckt.
Det berättades mycket om hur åskan dragit fram. Bl.a. hade den gått in i stallen i granngården, skruvat ur glödlampan i taket och lagt ner den på golvet alldeles hel.
Telefonen stod alltid skrällande och pinglande under åskvädret.
För att inte tala om alla eldklot, som svischade fräsande genom rummen och ibland antände.