Moderniteter
Det är inte lätt att hänga med i all den utveckling som vi har varit med om de senaste hundra åren. Vi är så till den milda grad i centrum, uppdaterade, uppkopplade och anträffbara. Det hela har blivit en tärande brand både i hjärta och mellangärde.
Lågan brinner allt starkare, den sprider sig som en gräsbrand. Vi blir till slut fullständigt kringskurna. Vi blir utbrända.
Det enorma sopberget som måste brännas bort eller på annat sätt förintas, skulle inte bli så stort om alla tänkte som mormor. Hon sa
Det är så bra med de här engångs för det är så lättdiskat.
Mot branden i hjärta och mellangärde finns piller eller elström till bot. Elströmmen som vi näppeligen skulle klara oss utan. Den som vi idag använder till de mest otroliga, sagolika eldrivna prylar. Allt mellan flärd och livsuppehållande verksamhet. Inte förstår vi alltid hur det fungerar, men vi ser att det fungerar. Det gjorde mormor.
Dotter och måg var en gång på besök. Det var i smällkalla vintern och han, svärsonen, var orolig för att bilen skulle frysa. Men mormor kunde lugna honom. Hon hade nämligen studerat saken och kommit fram till att,
Om man ställer bilen intill en sån där stolpe som dom har nere på parkeringen så klarar den sig.
Kommunikationsnätet som sträcker sig över land och hav runt hela jordklotet har blivit stort och påträngande. Nu kan vi alltid vara uppkopplade och anträffbara. Allt sker på sekunden, ingen väntan.
Ord och bilder och meddelanden strömmar fram och tillbaka runt hela vår jord. Vi kan delge våra innersta tankar och det mest intima familjebilder på hemsidan. Vi får upp varandra, vår nästa, våra medmänniskor på skärmen.
Telefonerandet har genom tiderna utvecklats till ett kommunikationssätt, som når oss varhelst vi befinner oss.
Annat var det på den tiden när vi trodde att kineserna gick upp och ner. Då var telefonerandet i telefon något som man gjorde i en apparat i svart bakelit med vev. Den var av den modernare sorten. Innan dess kom samtalet ur ett egendomligt skåp på väggen.
Det mesta på den tiden drogs med vev.
Mangeln, slipstenen, vispen, köttkvarnen, bilen, vattnet, så och telefonen. Därav kommer kanske uttrycket, vem som får dra veven. Det skulle vevas handkraftes.
På den tiden var telefonerandet något som skulle planeras. Både tidsmässigt och ekonomiskt. Det var dyrt att ringa då också. Ringde man riks, d.v.s. ut i landet, då var det till att fatta sig kort. För att inte tala om när det ringde. Var det två signaler i snabb följd då gällde det att kuta, då var det riks. Varför har jag aldrig riktigt förstått. Många har det väl varit som nästan ramlat och brutit lårbenshalsen, när dom halkat på mattan genom köket och in i rummet där telefonen stod.
Men nu var det så att, det var inte alla som hade telefon på den tiden, utan man fick ringa till närmsta granne. Så var fallet hos farfars. Dom var många gånger närmsta granne, för farfar hade telefon. Närmsta granne i det här fallet kunde vara någon kilometer bort. Eftersom jäntan var yngst och hade mest med tid. Var ung och kvick i benen som det hette, fick hon springa telefonbud.
Det är telefon. Dom ringer igen om en timme, var budet.
Den som samtalet var till klädde på sig och traskade efter. Klev in i telefonägarens kök, satte sig på en stol innanför dörren och väntade en timme. Samtalet måste sedan bli kort, det var ju riks.
Flickungen tyckte, som alla ungar i alla tider har tyckt, att det var roligt och spännande att svara i telefon.
En gång när hon svarade ville mansrösten i luren tala med hennes farbror, som just för tillfället låg och sov. Flickan meddelade detta.
Nej, han ligg å sôv!
Men rösten var enträgen och bad igen att få tala med hennes farbror, vilket får ungen att irriterat utbrista,
Hör du int´att han ligg å sôv!
Farmor och faster tillrättavisade henne skrattande. Att så skulle hon nog inte svara i telefonen. Det kunde ju vara någonting viktigt.
Sedan dess svarade ungen aldrig mer eller mycket ogärna i telefonen.
Förslavningen hade redan börjat.