De besatt ett sunt förnuft och ett jordnära tänkande, de kloka gummorna och gubbarna, som levde här och var i byarna.
Jämsides med det sunda förnuftet, hade de förmågan, att använda sin intiution och överskrida alla begränsningar.
I byn fanns en klok gumma som ägde en stor portion sunt förnuft och humor. Tyvärr blev väl många retade på henne och tog ibland illa upp av hennes humoristiska klokhet. Som t.ex. jäntorna, som hade gått ihop och skramlat till betalningen för hennes goda råd. Vad de ville veta var, hur de skulle undgå att bli på syten, som det hette. Jodå, jäntorna fick betala. Sedan meddelade gumman högtidligt och allvarligt att,
-Jo, om ni aktar er för den där som häng utanpå taskan, så klarar ni er.
Det självklara kan ibland vara väldigt irriterade.
När dumhet inte ser skillnad på klokhet och elakhet då råkar man illa ut. Det gjorde pigorna i granngården. Drängarna satt en kväll i drängkammarn och talade högt, vitt och brett om hur man skulle bli av med flatlus. Ett intimt litet djur, som ställde till en förfärlig klåda. De spred sig lätt och ofta på lördagsnätterna. Hur som helst så hade drängarna lyckligtvis lärt sig ett bra botemedel mot lössen. Man skulle smeta kall-lim på de angripna ställena. Jäntorna följde tacksamt rådet. Kanske blev dom av med flatlössen också.
En som var sann, välmenande och ville väl, var Sôn-Anders. Han mixade ihop droppar som hjälpte mot allt. Farmor hade något fel på blodtrycket men med dropparna kunde hon ställa det i rätt läge igen. Varje morgon tog hon sig en sväng till hörnskåpet i köket och hällde upp en sked åt sig. Ungen som hängde i hälarna fick också en slirp. Det kokade och bubblade i skeden. Det kliade allt bra gott i tänderna av lakrits och eter.
I en annan gård hade man en råmko, som det kallades. En ko, som av någon anledning bara stod och råmade, Sonen i gården gav sig till att dänga henne för att få henne tyst. Men det hjälpte förstås inte.
Han var hård mot djuren sa man om honom. Det var väl därför det blev förstämning när hästen skulle lånas ut dit. Man lånade häst av varandra mellan gårdarna när man behövde köra med parhästar. Det var konstigt att han betedde sig på det viset, fast han kunde se småfolket. Han visste precis vilken väg dom brukade gå in under stallgolvet. Nog tycker man att dom kunnat ge honom besked. Men han ville väl inte lyssna.
Hur som helst såg moran sig ingen annan råd än att hon var tvungen att "kasta ut för kon". Det skulle ske en torsdagsnatt i en korsväg. Vilken mystik det ligger över torsdagsnätter. När det blir två torsdagar i veckan, då kan det omöjliga ske.
Gumman tvättade kon, tog tagel och en bit av klöven, som hon lade i tvättvattnet, gick till korsvägen utanför grinden och kastade ut. Hon rabblade en ramsa, som av skilda anledningar inte upprepas här. Kon blev emellertid tyst och hur det gick till är det bara få som vet.