Kalas med skalad potatis
Men ibland kunde det vara ljust, roligt och rörigt i köket. Det var när det var kalas eller någon högtid eller bemärkelsedag. Då när alla kom hem för att äta och vara med varandra och umgås.
Ibland med glädje och förväntan, ibland pliktskyldigast.
Då dukades det ofta i salen. Salen med sina tunga svarta möbler, ett stort bord, många stolar, höga skåp och skänkar efter väggarna. Finporslinet kom fram.
Det var en massa olika maträtter, som lagts upp på fat i alla storlekar. De där faten skickades runt, runt hela tiden man åt, så det var nästan omöjligt att få något i sig.
Det bjöds, trugades och tackades.
Sedan kom steken, ärtorna, morötterna, den råskalade potatisen och gräddsåsen. Ostkakan med saftsås och grädde var efterrätten, som bevisade att det var festligheter.
Efterrätt var det varje middag annars också, när det var vardag och hårt och tungt arbete. Men då var det kräm, pudding, saftsoppa eller pannkaka.
Den råskalade potatisen gav också en festlig glädje. Som allra bäst var den när den var lite mjölig och sönderkokt.
Flickan kunde aldrig förstå varför kvinnorna alltid ursäktade sig hela tiden för potatisens skull när den nu var så god.
Det var mycket kring potatisen innan den kom på bordet. Den skulle sättas, potatislandet rensas och myllas tills det var dags att ta upp den. Allt gjordes med häst och det hela gick inte fortare än hästen kunde gå.
Potatisupptagningar var något stort. Viktigt för dom vuxna, men festligt och roligt för ungarna. Dom gångerna var det också fest och livligt i köket. Mycket folk som var lejda att hjälpa till. Det var skratt, prat och många historier kring middagsbordet. Mycket spännande vuxenprat som jäntungen hörde och lade på minnet.
Potatisupptagningen skedde med precision. Det fick inte dra ut på tiden. Det skulle bli färdigt inom utmätt tid.
Att välja hink var viktigt. Man provade och kände. Handtaget skulle ligga bra till i handen. Man vickade, snurrade hinken, bedömde tyngd och storlek.
Det var ett speciellt klonkande gnissel från de där zinkplåtshinkarna. Det är svårt att beskriva för någon som aldrig har hållit i en lerig zinkhink. Storleken var viktig för jäntungen. Den fick inte vara för vid upptill. Då kunde hon inte sitta på den, som man gjorde om det blev någon minut över. Att kunna sitta på hinken, som dom vuxna, var viktigt för henne. Men att ha för liten ända och halka ner i hinken, var genant. Inte gick det heller att sitta på dem smala vassa kanten. Att vända hinken och sätta sig på bottnen var inte elegant alls.
Sillhinkarna hade hon vuxit ifrån för länge sedan. Dom användes numera bara till att plocka hjortron i eller bär från bärbuskarna i trädgården.
Det var mycket som stod på spel, så nog såg Anders alltid till att jäntan fick en riktig hink.
När alla hade valt sina hinkar kunde man sätta igång.
Då började Anders och hästen längst upp i fåran. Nu var det dom två som bestämde. Så fort dom hade plöjt förbi for alla plockare huvudstupa i leran och började plocka med en frenetisk iver. Det gällde att vara klar när hästen och Anders kom nästa sväng. Ofta ryckte man åt sig den sista potatisen just innan hästen satte ner hoven.
Att stå framstupa på det där viset var ovant och jobbigt. Det gav den där speciella träningsvärken på baksidan låren. Man kunde se på folk när dom hade tagit upp potatisen.
Det var stora mängder potatis som skulle upp.
Grispotatis och matpotatis för hela året. Det skiljdes väldigt noga på potatisen.
Allra mest noga var det med mandelpotatisen, som naturligt nog kallades långpotatis. Den fordrade lite annan jord, så den fick ett eget land. Vad det var gott att äta efterrätt som farfar, dvs. lingon och mjölk med snytpotatis. Potatisen bröt han mitt itu, klämde sedan på skalet, så att han liksom snöt ut potatisen, direkt i munnen. Sylten och mjölken åt han med sked ut dricksglaset. Väldigt praktiskt men framför allt gott.
Ja, det var noga med potatisen. Självklart skulle det vara råskalad rund potatis när det var kalas. Man kunde ju inte sitta och skala potatisen då. Vart skulle man lägga skalen? Det gick inte för sig att stryka av skalen mot tallrikskanten, ner på den fina duken. Inte heller brukade man snyta när det var kalas.
Med tiden skulle den råskalade potatisen trängas bort av pasta och ris. Ris som på den här tiden var något som man gömde i en påse, längst inne i skafferiet, för att det kunde bli väldigt ont om det. En hamstringsvåg, av rädsla att bli utan, gick över landet.
Efter allt ätande, pratande, skålande och skrattande, var det dags för en kaffetår. Gubbarna drog sig lite gent över kaffet mot kontoret och groggen.
Nu delades sällskapet upp i bestämda grupper. Kvinnorna i köket kring diskbaljan. Männen på kontoret, pokulerande kring groggen.
Ungen sprang fritt och okontrollerat emellan. Det roligaste med kalas var att hon fick göra lite som hon ville. Dom vuxna glömde bort att vara så noga med allting. Hon kunde vara där det var mest intressant.
Det pratades mycket som inte var ämnat för små öron både i köket och på kontoret när det var kalas