Hur går det till
Ungen var överallt, inget undgick henne. Hon la sig i, från morgon till kväll. Såg allt, hörde allt.
Inget undanhölls henne heller, för den delen. Det var enkelt, naturligt, rakt på sak.
Men en sak fick hon aldrig vara med om, kalvning.
Hon hade många gånger tittat på när katten fått ungar. Dvs. dom gånger man hunnit bädda åt henne i hörnskåpet i köket.
Det var förunderligt att se de där små vita påsarna glida ut ur stjärten på katten, som vänder sig om och börjar slicka. Hon slickar och slickar tills det kommer fram något som börjar likna en kattunge. Inte är dom gulliga nu, men hon vet att efter bara några dagar ser dom helt annorlunda ut. Om dom får leva!?
Det var inte alltid dom fanns kvar så länge i hörnskåpet.
Anders hade fått den tunga uppgiften att "ta undan kattungarna".
Tösen kände och förstod att det var en tung uppgift för honom. Hon förlät honom varje gång.
Kattmamman förstod också på sitt sätt. Hon försökte alltid att gömma sig någonstans när ungarna skulle komma. Ibland lyckades hon och det kunde ta lång tid att hitta boet. Ungarna hade då redan blivit förvildade och väldigt svåra att handskas med.
Det var faktiskt ett stort sorgligt problem för både människor och djur.
Det här var långt före katt p-pillrens tid, så kattan, Anders och jäntan, utsattes för det här många gånger.
Flickungen visste och förstod att det inte gick att ha så många katter. Hon hade ingen lösning på problemet, men på sitt barnsliga sätt ville hon förhindra det hela.
Som den kvällen när Anders som vanligt låg och läste för henne ur de där spännande vuxenböckerna. Då ropade farmor att det är telefon.
Jaha, han går för att svara. Men med ens blixtrar det till i hjärnan på ungen.
Det är ingen som ringer till Anders så här sent på kvällen.
Hon kommer ner i köket just när Anders ska ta kattungarna ur skåpet.
Farmor utbrister sitt vanliga,
Har nån sitt på jäntungen henan!
Men som sagt, på en punk, lät sig farmor inte överlistas. Hon hade tydligen bestämt sig för att - kalvning - det var inget för jäntan att se.
Jäntungen hade också bestämt sig. Hon visste att det var en kalv på väg. Det fick bli hur det ville, men nu skulle hon vara med. Därmed jämt!
Hon placerade sig i fäxet på en pall bredvid farmor. Där skulle de tillsammans invänta det stora ögonblicket.
Men vad det var tråkigt och långsamt. Hon hade ju inget att göra. Inte kunde hon prata med farmor heller. Hon satt ju bara där tyst och läste med glasögonen på näsan.
Rätt som det var reste sig farmor. Ivrigt säger hon till flickan,
Nu är det snart dags. Spring in och hämta glasögonen åt mig, så att jag kan se lite bättre. Dom ligger i översta lådan i dragkistan i kammarn!
Jäntan sticker glad iväg utan att tänka sig för. Hon är bara glad att det händer något. Det tar en stund innan hon dragit ut den tunga lådan. Hur hon än letar och bläddrar, finns inga glasögon. Hon måste springa ut igen till farmor, utan glasögon. Kanske dom finns någon annanstans.
När hon öppnar dörren till fäxet förstår hon att hon är grundlurad. Bortgjord, kränkt i sitt innersta.
Kalven är född, allt är överståndet.
Där står farmor med glasögonen på näsan glad och nöjd med sig själv.
Flickan var sur på sin farmor, men mest arg på sig själv.
Att låta sig luras av nånting så enkelt.
Hur kunde hon vara så dum!