Hemsömmerskan
Hon var duktig på at sy och skapa kläder, fastern som blev gift med järnvägaren och fick flytta hemifrån rätt tidigt. Hon flyttade dock ifrån den bekväma tryggheten med fläsk och potatis, mjölk och mjöl och bostaden som hade stått där gratis i flera hundra år. Hon fick hjälpa till med försörjningen i den borgerliga miljösituationen hon hamnade i.
Hon livnärde sig därför som sömmerska, med allt vad det innebar av tidsbrist, åtagande, kvirrande finfruar och därmed ett begynnande dåligt självförtroende.
Skickligheten i sina händer och förmågan att tillverka vackra kläder hade gått i arv från hennes moster. I den genetiska kedjan fördes den förmågan vidare och det skulle visa sig att den också fördes vidare till generationer därefter.
Hon skapade kläder med passform, skärningar och dekorationer i smock, fattigmansrynkor, spottfållar, hålsömmar, pliceringar, matelassé och broderier.
De kläder som man idag betalar tusentals kronor för i flotta butiker är i ett stadium som hennes var i vid första provningen. Idag har vi inte råd att betala för all denna noggranna konstfärdighet som hon lade ner i sitt arbete.
Tänk att dag efter dag arbeta under tidspress och inte veta om arbetet skulle bli godkänt. Hennes andning blev pressad och sömnen orolig.
Hon var efterfrågad och behövdes, så och i sitt gamla föräldrahem. Dit kom hon några veckor om året. Sprättade, ändrade, mätte och sydde. Tog sig an flickans brinnande lust och iver att få sy. Även om hon till en början inte helt förstod allvaret i flickans intresse.
Det var ont om tyg och material till att leka med. Men som tidigare sagt, bättre brödlös än rådlös. Flickan klippte hål i dockkläderna, sydde och lagade. Hon satt under bordet och knåpade med nål och björntråd i svart och vitt. Det blev både fula och klumpiga lagningar, men hon fick tillfredsställa den inneboende lusten att föra nål och tråd.
När fastern såg detta lät hon, mot alla regler och förordningar, flickan prova att sy på symaskinen. Det skulle aldrig flickans fostermor tillåtit. Hon var rädd om sin symaskin och skulle aldrig låta ungen hantera den. Om hon hade förstått och sett in i framtiden hur tösen som vuxen skulle kunna hantera både tyger och symaskin, så skulle hon ha kunnat släppa sin oro.
Flickan förstod inte och i sin glädje kunde hon inte hålla tyst, utan berättade för modern. Fastern fick bannor för att hon hade varit så omdömeslös och låtit jäntan ge sig på symaskinen.
Att flickan, en period av sitt vuxna liv, gav sig till att försörja sig som sömmerska, var det ingen som kunde tänka sig eller förstå då.