Fosterfadern
Faster hade en man. Han blev visserligen inte hennes man på riktigt, med kyrkans välsignelse, förrän barnungen var tre år. Faster hade ju tagit sig an barnet, utan att vara försörjd själv, men tanken var väl att alla i familjen skulle hjälpas åt med ungen.
Det var efter moget övervägande och mycket resonemang som faster blev fostermamma och därmed var han fosterfar. Det blev så. Det är ju så här i livet att om man inte tar tag i det med kraft så blir det som det blir. Ibland blir det bra. I det här fallet blev det bra för barnet.
Att ha honom med sig genom barndomen, var en stor värdefull gåva av ödet. Så mycket glädje, spänning, humor, kärlek och insikt, som hon fick genom honom förstod hon på allvar, när hon var nästan vuxen.
Hans liv blev nämligen intensivt, men kort och han lämnade ett stort tomrum efter sig, när han gick bort.
Han hade seglat runt jorden flera varv. Legat i de flesta hamnar och sett baksidan av världen, falskheten och tillgjordheten i alla bedrägerier.
Han, som hade sett för många sanningar och verklighet, för att låta sig bländas av all grannlåt och bjäfs, som vi människor skyler oss med. Han blev en dag hemskickad i en kista på rederiets bekostnad.
Katolska kyrkan hade på sitt bländande sätt, utrustat hans sista farkost, med glänsande guldkrusiduller, symboler för alla goda föresatser, vilja och önskningar, som vi människor ändock har.
Uniformsmössan låg hedrande på hans bröst. Den mössan som han använt många gånger i uppfostringssyfte när ungen varit ohanterlig.
Hon visste väl knappt vad en polis var. Att det var någon som skulle komma och ta henne om hon inte var lydig, det visste hon. Hur en polis såg ut visste hon också, så det var bara för honom att ta på sig mössan.
I flickungens ögon förvandlades han genast till en polis. Hon smatt iväg under bordet och var lydig och snäll.
Den mössan hade flickan gärna velat ha kvar som ett synligt minne av honom. Men minnet som hon bär inom sig kan inte vare sig människor eller tiden ta ifrån henne.
Som t.ex. minnet från när han kom hem, helt plötsligt, en dag mitt i hennes inrutade barnavardag. Den stora svarta droskbilen glider sakta in på gårdsplanen. Den är bred, svart och glänsande. Den fyller hela grindhålet. Det var lite stil på taxibilarna på den tiden.
Hon kan fortfarande minnas den hisnande ivern hon kände när bilen stannar, öppnar sig och "Han" kliver ur.
Nog hade hon väl fått veta att han skulle komma hem, men med barnets tidsuppfattning hade hon inte förstått riktigt att det var nu. Han hade varit borta så länge. Det kunde gå ett år mellan besöken ibland. Hon hann glömma.
Men nu är han här. Nu händer det! Hon står högt uppe på balkongen och följer hela skådespelet. Han har hatt och överrock, kostym och blanka tunna skor. Fyra stora resväskor radas upp på gården. Det är nog bara han som har sådana väskor. Vad skulle dom andra ha för användning av sådana förresten?
Han hade dom i alla fall till att frakta de mest fantastiska, vackra, spännande och framför allt ovanliga saker.
Snart skulle han öppna väskorna och hon ska få vara med och titta. Många saker skulle hon få. Karamellburkar, chokladkartonger, klänningar och blusar, både till henne och till faster. Handarbetade dukar från andra sidan jordklotet. Om dom som talar och gnäller om förstörd kvinnotid varit med då, hade dom fått dra djupt efter andan.
En gång fick hon en docka som var lika stor som henne själv.
Fast det var inte bara de här gåvorna som var spännande. Det var så många saker av olika slag i väskorna. Alla hans tillhörigheter var också någonting alldeles främmande, från en annan värld.
Han rökte cigarr och cigaretter. Hans rökhosta skrällde i hela huset. Rummen fylldes av cigarrök, rakvatten och hans påtagliga enorma energi.
Jäntungen höll sig hela tiden i hans närhet. De två vuxna, han och fastern, ville väl få iväg henne, för att få vara lite för sig själva ibland, men det var nästan omöjligt. Hon ville vara emellan, ville inte missa någonting. Hon sög in honom genom både ögon, öron och näsa, de tre dagarna som han kunde få vara hemma.
De tippade tillsammans. Tösen fick sprätta en tändsticksask. Asken flög i en båge över bordet. Landade den med gubben upp betydde det en etta. Kom baksidan upp var det en tvåa. Ställde den sig däremot på hög kant blev det ett kryss. Det var en väldigt stor och viktig insats hon gjorde med sitt sprättande, kände hon. Tösen kände sig behövd. Hon var viktig för honom.
Han hoppades på en stor vinst för att kunna stanna iland, men den kom aldrig. Han fick packa sina väskor och åka den tradiga vägen ner till Göteborg. Mönstra på en båt för en ny resa. Ibland österut, ibland västerut. Många gånger söderut, ner till kreolskorna och deras fägring, som han skrattande och sjungande prisade, när tvånget blev för påtagligt. Han som helst ville stå på vedbacken och såga ved.
Han hade något annat för sig också. Han hade särskilda skor när han skulle gå på dasset. Han hade förstört sin mage med både stress och sprit, så det fick gå undan när det var dags. Dags, absolut nödvändigt, blev det både fort och ofta. De två hade döpt de här skorna till pinketofflor och när det var dags att dom skulle på fick hon inte stå i vägen.
De här tre tingen, magen, pinketofflorna och tändsticksasken skulle senare i livet visa sig ha stor avgörande betydelse och innebörd.
Många år senare, när flickan var vuxen och hade fått kontakt med det som är efter det här livet. Det som är osynligt och ovisst för de flesta av oss människor.
Han fick aldrig stanna iland. Storvinsten hann aldrig komma. Blodproppen som vandrade från hans onda ben till hjärtat, hann före.
Var det storvinsten? Bara han själv kan bedöma det idag, där han vistas. Han packade för resan. Den stora svarta bilen gled ut från gårdsplanen och allt blev tyst