Flickan och faster var på besök hos en annan släkting.
Det var alltid så roligt och annorlunda. Fast det var jobbigt för ungen.
Hon fick hålla sig i skinnet. Ingenting var som hemma. Det var just det där annorlunda som var så nyttigt, lärorikt och nödvändigt för en sån som hon.
Man åt inte likadant, det smakade inte lika, man klädde sig inte lika, det lät inte lika.
Det var inte likadant att leka med den här farbrorn som bodde här. Fast han var väldigt snäll och rolig. Han hade bland andra roliga, underliga ovanliga saker, ett munspel, som han spelade på.
Det gick också att skoja och busa med farbrorn. Det var vad dom gjorde. Busade på gräsmattan medan faster och tanten satt och pratade och drack kaffe.
Men, det var så konstigt bus. Det här hade hon aldrig varit med om. Hur mycket hon och Anders än hade busat med varandra hade han aldrig gjort på det här sättet. Farbrorn tog så konstigt på henne. Varför skulle han absolut pilla innanför byxorna på henne?
De hade en filt som koja och han var väldigt noga med att fliten skulle ligga stilla så att dom inte kom utanför kojan.
Nej det var inte roligt längre. Han var så stor och tung och klumpig nu. Hon kommer ut med huvudet och tittar mot huset där faster och tanten sitter. Det är två par skarpa ögon som möter henne. Hon förstår ännu mer att något är fel, att det inte stämmer.
Hon säger ingenting, fortsätter att vara tillsammans med farbrorn, men de leker på annat sätt nu.
Hon kände sig lite betryckt ett tag, men det ebbar så småningom ut. Han tycker väldigt mycket om henne, det känner hon, men varför känns det så fel.
Det är ingen som säger något.
Dagen går, dom äter och diskar. Kvinnorna går på promenad. Flickungen och mannen lämnas ensamma med varandra ett tag.
Hur det hela går till vet inte flickan. Helt plötsligt ligger hon på kökssoffan. Han drar ner hennes byxor och börjar fingra mellan hennes ben. Han knäpper upp på sig själv och plockar fram.
Nej det är fel! Så här har aldrig någon gjort. Inte känns det bra heller. Det är absolut inte roligt. Hans blöta tunga sticker fram mellan läpparna. Han andas så konstigt fnysande. Hon ser inte, men känner något ljummet, sladdrigt som trycks upp mellan benen. Fy katten, det här vill hon inte.
Hon tänker att om faster och tanten skulle komma hem och se vad dom håller på med, skulle dom få en utskällning båda två.
Hon slingrar sig loss. Drar sig utom räckhåll för honom, rätar till kläderna och flätorna.
Hon säger ingenting, försöker få det hela att vara så vanligt som möjligt.
Hon vill inte att han skall få skäll av faster.
Att det inte var rätt det han gjorde, det förstår hon, men inte varför han gjorde det.
Hur kunde han göra så där, när han tycker om henne? För det gör han väl? Hade hon gjort något så att det blev så där? Kanske, men det rådde hon i så fall inte för.
Det här funderade hon på i många år. Hon såg i alla fall till att inte bli ensam med honom mer. Ville inte utsätta sig själv eller honom för det där svåra.
Senare, i en annan ålder, en annan tid, en annan dimension, fick de kontakt med varandra. De kunde förklara, förstå, förlåta. Hon förstod att hon inte bar skulden, att han älskade henne.
Det var han som skulle helas.
Om man ger barn tillfälle att tänka själva har dom förmåga att dra skarpa gränser mellan vad som är rätt och fel. Det var mycket hon fick lära av honom.
Nu kan hon vara tacksam och förlåta