Fasters liv blev ett enda långt ansvarstagande. Omsorgen om flickungen blev ibland övermäktig. Hon skulle till varje pris lyckas med uppgiften att ta hand om och fostra barnet. Hur skulle det annars bli med henne?
Oro och ängslan kunde ibland få faster till att fara ut i orättvisa och ogrundade beskyllningar, mot barnet, omgivningen och ödet. Men med all den kärlek och omtanke, som hon kände och visade barnet, klarade hon av sin tunga uppgift.
Den första bestörtningen och sorgen över svägerskans hastiga bortgång hade lagt sig. Man hade ordnat en krans med en sista hälsning från svågrar och svägerskor. Flickans mor var mycket sörjd och saknad av dem. Det talades alltid mycket varmt om henne.
Nu måste man ordna med flyttbetyg åt barnet. Det blev många turer med präst, kristidsnämnd och myndigheter. Det var ju krig och ransonering och det innebar ett pusslande och klippande och bytande med ransoneringskorten.
Faster sydde om gammalt. Hemsömmerskan hjälpte också till. Hon sydde de mest underbara söta klänningar till barnet. Skor fick man byta till sig mot något annat.
Mat fattades aldrig. Man levde gott med det materiella.
Det var tilliten till sig själv, som fattades hos faster. Den att kunna ge barnet det som var riktigt, präktigt och brukligt.
Man brukar säga, små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer. Det stämmer nog.
Hon kunde stolt i ett brev berätta för barnets far att nu kunde hans dotter niga fint och säga tack. Hon kunde också be om en kaka, vilket hon också fick flera gånger om dagen. Hon ville inte ligga i lillsängen, utan kröp ihop hos faster när hon skulle sova.
Mata henne, fick däremot bara farfar och Anders göra.
Men ungen kunde också vara trotsig, egensinnig och besvärlig.
Det var oroligt, tröttsamt och jobbigt att hon var sjuk så mycket. Hon fick en körtel på lungan, hosta och ständiga förkylningar. Det resulterade i ett evigt pendlande mellan röntgen, doktor och distriktssköterska.
Faster fick bära om nätterna och oroa sig på dagarna.
Flickan frisknade emellertid till och blev med tiden immun mot allt vad förkylning heter.
Faster var rädd för sjukdomar och led av bacillskräck.
Ungen fick aldrig tugga tuggummi, vilket hon därför gjorde i smyg nere i köket hos farmor. Farmor brukade hjälpa henne att köpa Toy i affären. Det gömde ungen i en albylask i hörnskåpet där kattungarna, Sôn-Anders droppar och gummibanden fanns.
En gång hade hon slarvat och satt tuggummit på en stol. När hon blir tuggsugen igen kan hon inte förstå vart det tagit vägen. Men med ens kommer farfar sussandes över köksgolvet. Där sitter det! Ungen tjuter av glädje när hon ser sitt efterlängtade tuggummi i byxbaken på farfar. Men nu tycker t.o.m. farmor att man kanske ska tänka lite på baciller i alla fall.
Faster var också väldigt noga med att pränta in i ungen att hon måste tvätta all frukt, innan hon åt den. Motiveringen var den, att negrerna aldrig tvättade händerna sedan dom pinkat.
Kvinnan tog sin roll som fostrare på största allvar. Hon vakade ängsligt och svartsjukt över tösen. Det var många kring ungen, som ville ha ett ord med i laget och hjälpa till med goda råd, som faster ofta tog som kritik.
Egentligen trodde man väl inte att det skulle bli något av den ungen, som det hade börjat så dåligt för. Faster blev mäkta stressad och oroad till sinnes av den attityden.
Hon kämpade med en önskan och förhoppning att hennes fosterdotter skulle bli någonting aktningsvärt, som t.ex. sjuksköterska eller lärarinna. Det sistnämnda var jäntan också en kort period av sitt liv, tills hon insåg att hon var inne på fel spår och slutade. Då hade faster för länge sedan insett och förstått att det fanns andra kvaliteter och värden här i livet.
Prestige, otillräcklighet, blandad med dåligt självförtroende ledde till hårda duster mellan fosterdottern och uppfostrarinnan. Det hela nådde sin kulmen när flickan kom i tonåren. Men ebbade så småningom ut när hon hade lärt av livet. Börjat förstå hur det är att vara uppfylld av plikter, ansvar och krav.
Hon kunde se på sin fostermor med andra ögon. Kunde glädjas och vara lycklig över allt det värdefulla hon hade fått ärva av henne.
Det var ett stort, rikt, vackert kulturarv som fosterdottern fick att förvalta