Farmor gick aldrig, hon sprang.
Mellan lagår´n och spisen, kalvko och potatisland, begravning och slåtter, bekymmer och tillfredställelse. Ibland också glädje kan man önska. Man kunde se henne komma i ett vaggande spring över gårdsplanen, mellan lagårn och boningshuset.
Hon hade fel i sina höfter och var lite "stuttig" i benen, så hon påminde om en tävlingsgångare, som deltagit i alltför många maraton.
Hon var först uppe på morron, men också först i säng på kvällen. Hon levde i den föreställningen att dom andra i familjen skulle ha samma dygnsrytm som hon. Varje kväll, kom samma uppmaning från farmor.
-Nu får ni gå och lägga er för nu ska jag stänga.
Hon fick stänga men sen gick åtminstone flickan ut.
Farmor krävde mycket av sig själv och det hon krävde av sig själv, det krävde hon av andra.
Hon gjorde sig inte synlig vare sig med sjukdomar eller med depression. I hennes föreställning fanns det varken tid, lust eller anledning till detta. Det som skulle göras gjordes.
Hon tog sig i och ur situationer med en handlingskraft som tyvärr har fått försvagas i kommande generationer. Hon ifrågasatte aldrig om man skulle kunna. Att någonting var omöjligt.
När fäxet skulle skuras då fick jäntan uppgiften att koka grönsakssoppa till middagen. Hon sprang som en jo-jo mellan köket och lagårn. Men när hon kom, säkert för tjugonde gången, då frågade farmor.
– Vad ska du fråga om nu då?
Då förstod jäntan att det var färdigfrågat. Senare åt de hennes livs första grönsakssoppa som om ingenting märkvärdigt hade hänt. Det hade det kanske inte heller.
Smärta, var för farmor något som kom och gick, eller så småningom rann ur kroppen, om man inte hetsade upp sig.
Hon hade gjort sig förskräckligt illa på en taggtråd en dag. Rivit upp ett jack i handen upp mot tummen.
Jäntan blev förstås anmodad att agera sjuksköterska. För hennes syn hängde tummen alldeles lös och dinglade medan blodet rann.
Hon gnällde och jämrade sig och tyckte att det var hemskt.
Då tappade farmor tålamodet och stängde av henne. Det hon sa var ungefär,
– Jösses, vad du sjåpar dig unge. Fram med tvål, vatten och gasbinda.
Farmor kunde verkligen ta vara på livet. Inte en minut gick till spillo. Hon hade alltid en strumpstickning i förklädesfickan. Så fort det stod stilla åkte stickningen fram och några maskor till fick rada upp sig på varvet. Men när senaste avsnittet av romanföljetongen i dagstidningen kom, då var det farmor som sög åt sig tidningen. In i kammarn, på med de runda glasögonen, som hade liksom spiralkrokar att haka bakom öronen. In i en stunds närande energigivande verklighetsflykt.
Det stod som en glans av glamor kring farmor. Hon var vacker och tyckte om fina klänningar.
Att hon varje födelsedag fick ett förkläde eller en huvudduk, som låg oanvänd i prydliga högar i dragkistan i kammarn, det är en annan sak.
När farmor skulle på visit eller kalas, då åkte den gröna klänningen i gorgiettetyg fram. Ett glas svagdricka vittnade om att frisyren skulle skapas om. Svagdricka var den tidens frisyrgelé
Den förväntansfulla frihetskänslan, stod som ett skimmer kring farmor, när hon fuktade sitt hår med svagdricka och ordnade hårslingorna runt pannan.
Farmor satsade stort och mycket på sitt innehållsrika liv, men hennes sista önskan eller uppmaning till de sina var.
– Det ska inte vara nån sån där stor begravning efter mig inte!
Din stund på jorden ger eko generation efter generation. Jag önskar att jag förmår förmedla en kunskap och en vetskap handlande om det stora i det till synes lilla, det lilla i det stora i våra liv här på jorden. Häxor följer oss människor på vår färd genom jordelivet. Häxorna är förklädda tankar. Tanken är illusionens häxa. Allt här på jorden är illusion. Skapande av våra tankar, som omformas till känslor, som i sin tur leder till handling.
Den största och den första av alla häxor är otillräcklighetens häxa. Runt henne föds andra häxor. Yngel som hon ger näring så de växer sig stora, tärande, uppslukande, förmörkande, förjagande av all kärlek, uppskattning och glädje kring människorna här på jorden.
Avundsjukans häxa, ilskans häxa, rädslans häxa, sorgens häxa, besvikelsens häxa, smärtans häxa, sjukdomens häxa, orons häxa, förtvivlans häxa, prestigehäxan. Fler och fler föds som vi idag inte vet namnet på. Alla dessa, föder, ansar och vårdar hon så att de växer sig frodiga. Så att de till slut blir större än moderhäxan själv. Medan dessa ord och rader väver bilder ur människans olika levnad, kan vi se hur häxorna föds och göds, äter och fräter sönder våra liv.
Månntro om vi människor i kommande generationer kan lära oss att "se" varandra och därmed stämma ekot i högre, ljusare toner, sjungande om det lilla i det stora, det stora i det lilla, om tilliten till den högsta ordningen
Kärleken