Dyngan var ett led, ett stadium, i ett kretslopp som var så viktigt och absolut. Att bryta den kretsen skulle innebära ett slut, ett stopp, en utarmning av både jord, människor och djur.
Kretsen gick från växande gröda, till kons idisslande, genom hennes fyra magar och ut. Varm, ångande, luktande, viktig, nödvändig att ta vara på. Det gjordes på hösten, när marken var lite frusen. Frosten låg som ett tunt vitt täcke över täkterna när dyngsläden kördes fram. Den bestod av en släpkälke med ett flak. Uppe på flaket låg en träram, på den det berömda dyngbrädet.
Det var mycket som brukade liknas vid ett dyngbräde. Tex. En flottig stol i köket, eller någon annan sittplats som inte var tillräckligt ren och avtorkad.
På dyngbrädan satt Anders. Det var alltid han som körde dyngan. Vem skulle annars göra det? Bredvid honom satt naturligtvis ungen. För henne var de här tillfällena väldigt viktiga, något alldeles speciella. Kanske det berodde på all uppståndelse. Hon fick igång de vuxna, kvinnorna. Farmor och två fastrar. Visst njöt hon av all uppmärksamhet, när de beskärmade sig över hur lortig hon blev och hur hon luktade. Det var också något påtagligt och tydligt med den här dyngkörningen. Dyngstan blev tom och urstädad. Nu skulle ju korna stå inne i lagårn hela vintern. Två gånger om dan mockade man dyngan ner i trôfallet och ut genom dyngluckan, så att det fylldes snart på igen.
De där brunsvarta banden som slingrade sig i den vita frosten, fram till de bruna små pyramiderna, som låg utspridda över plöjningarna, vittnade också om att någonting hade blivit gjort.
Ja, det var mycket som kretsade kring dyngan. Vid sådana här tillfällen fick ungen klä sig extra noga. Det var lite kyligt så att det behövdes flera par underbyxor, linne, tröjor, och kofta. Till sist dom speciella byxorna, som kallades bassabyxorna. Ett par grå yllebyxor med hängslen och bröstlapp. Flickan kallade dem bassabyxor för att dom var grå och fula. Hon hade en grå kofta också, som hon hade vägrat att ta på sig, tills faster en dag satte ett rosa foder i den. Tänk så fin, glad och annorlunda koftan blev då.
Det blev trångt med alla de där kläderna, så hon såg ut som en illa trillad köttbulle, där hon äntligen satt på dyngbrädan bredvid Anders.
Han backade fram dyngsläden och tog dynggrepen. Den var en stor, bred järngaffel, med långa vassa pinnar. Den hade ett kort skaft med ett kraftigt handtag. Många karlar hade händer som dynggrepar, sa´s det. Jag vet inte om dom fortfarande finns.
Koskit var viktigast, den fanns det mest av. Hästskiten användes mest i trädgården. Grisskit och folkskit var det däremot inget värde i. Det fanns ingen kraft i den sa´s det.
Det var andra mått på rikedom på den här tiden.
Stora dynghögar betydde många djur.
Många höga skitgubbar under dasset betydde mycket folk på gården. Många djur och mycket folk betydde arbete, omsättning, trygghet.
Man var välbeställd.