Eko
Nu används det emaljerade fatet mer än någonsin. Det var farmor själv som skötte ut gôbben. Utom den allra sista tiden när hon fick hjälp av sonhustrun, som egentligen hade funnits där hela tiden. Men också av sin nervösa, irriterade, uttröttade dotter.
Det var inget märkvärdigt att han låg där i kammarn, det var som det brukade. I de flesta gårdarna låg det någon gamling i kammarn. Ibland i åratal. Stundvis slumrande från både värk och liggsår. Vaknar med ett ryck, knackar i väggen med käppen. Det är inte lätt att veta när man knackade sist. För gamlingen känns det som det var igår. Är det förresten dag eller är det morgon eller kvällen. För dem i köket upphörde aldrig knackningarna. För dem går allt i ett. Mat, kaffe, diska, skura, sopa, tvätta, mata, vända för liggsår. De där liggsåren som är en skam för hela gården.
Farmor skötte med sitt emaljerade fat. Det skulle tvättas, baddas, klippas, rakas och ansas. Matas och bytas.
När farfar blev så dålig att dom inte kunde dela säng längre, snickrade man en specialsäng åt honom och möblerade om i kammarn.
Där passerades en gräns, nu gick det hela mycket fortare. Snart kunde han inte dra upp fickuret sitt längre, orkade inte.
Processen gick snabbare mot det oundvikliga slutet.
Lillflickan gjorde snabba besök inne hos farfar, stod tyst vid sängen. Nu bubblade och pratade hon inte. Det fanns ingenting att säga.
Han låg där tyst nästan utan andning.
Vad han tänkte vet ingen. Hon stod där tyst, kände redan den saknad, som skulle komma. Hon förstod att han snart skulle vara tyst och borta för henne. Det skulle gå femtio år innan hon skulle få uppleva det fantastiska i att förnimma honom igen.
Nu samlades alla i en cirkel runt farfars säng. Alla vuxna och barnet. Nu var det bara minuter, sen skulle farfar inte andas mer.
Det blev för tungt för henne. Alldeles ensam. Alla hade glömt henne, utom Anders.
Han kom efter henne när hon bröt cirkeln och smet iväg in i salen. Hon ville inte visa sina tårar och sin litenhet inför dom vuxna.
Men Anders förstod, han tröstade henne och berömde henne, Hon hade gjort alldeles rätt. Man ska inte visa de döende sina tårar, dom mår inte bra av det.
Att hon många år senare grät vid hans bädd, det klarade han nog av.
Farfar fick ligga kvar i kammarn alldeles ensam. Farmor sov i något annat rum några nätter.
För sista gången tvättade och ställde farmor med farfar. Använde det emaljerade fatet.
Jäntungen satt uppflugen som en kråka på en stol i köket när farmor kom ut ur kammarn.
Hon hällde ut vattnet ur handfatet. I spisen kastade hon gasbindan som hon knutit under hakan på farfar, för att den inte skulle ramla ner. Många använder en psalmbok som stöd under hakan. I det här fallet var det nog naturligare och mer praktiskt, med en gasbinda.
Man hade bäddat åt farfar i kistan. Vit skjorta, vackra lakan. Kistlocket var konstfärdigt draperat där det stod öppet. Där låg farfar tyst och främmande, så långt borta.
De vuxna kom inte ihåg barnet. Hon följde med automatiskt. Alla hade sina funderingar, tankar och känslor. Ingen delade med sig av dem.
Men nu hade hon fått nog. Nu ville hon inte vara med längre. Det gick inte mer. Det var för häftigt.
Hon sprang upp till övervåningen. Lade sig på Anders säng, kröp ihop. Låg där och lyssnade medan man sjöng ut farfar.
En kvinna i byn hade tagit som sin uppgift att fara omkring och sjunga vid sådana här tillfällen. Sedan kom den stora svarta bilen och hämtade farfar.
Allt övergick sedan till praktiska funderingar enbart.
-Vad ska man ha på sig?
Alla svarta klänningar och frackar skulle ses över.
-Kunde ungen ha grå klänning tro?
Att hon skulle vara med på begravningen var en självklarhet. Det ifrågasatte man över huvud taget inte.
Begravningen kom och gick, med sex man i frack och hög hatt, skridande fram med kistan. Den sänktes ner i det djupa svarta hålet. Hattarna läggs mot bröstet, en böjning på huvudet. Psalmsång, tal, kalvstek med legymer, ostkaka med saftsås, fruktsallad, kaffe och flera tal.
Något är avslutat. Något nytt börjar om. Ett kort avbrott. Allt måste fortsätta. Det skall plöjas, harvas. Sås och skördas.
Ekot rullar vidare till nästa generation.
Din stund på jorden
Din stund på jorden ger eko generation efter generation. Jag önskar att jag förmår förmedla en kunskap och en vetskap handlande om det stora i det till synes lilla, det lilla i det stora i våra liv här på jorden. Häxor följer oss människor på vår färd genom jordelivet. Häxorna är förklädda tankar. Tanken är illusionens häxa. Allt här på jorden är illusion. Skapande av våra tankar, som omformas till känslor, som i sin tur leder till handling.
Den största och den första av alla häxor är otillräcklighetens häxa. Runt henne föds andra häxor. Yngel som hon ger näring så de växer sig stora, tärande, uppslukande, förmörkande, förjagande av all kärlek, uppskattning och glädje kring människorna här på jorden.
Avundsjukans häxa, ilskans häxa, rädslans häxa, sorgens häxa, besvikelsens häxa, smärtans häxa, sjukdomens häxa, orons häxa, förtvivlans häxa, prestigehäxan. Fler och fler föds som vi idag inte vet namnet på. Alla dessa, föder, ansar och vårdar hon så att de växer sig frodiga. Så att de till slut blir större än moderhäxan själv. Medan dessa ord och rader väver bilder ur människans olika levnad, kan vi se hur häxorna föds och göds, äter och fräter sönder våra liv.
Månntro om vi människor i kommande generationer kan lära oss att "se" varandra och därmed stämma ekot i högre, ljusare toner, sjungande om det lilla i det stora, det stora i det lilla, om tilliten till den högsta ordningen
Kärleken