Djuruppfödning, slakt, djurplågeri
Slakt hade det varit i varenda gård nu, den sista tiden.
Slakt - sorgligt, kusligt, spännande, viktigt.
Grisen hade haft det bra. Den var välskött och välgödd.
Det var som det skulle. En överlevnadssak, en livsstil, livsvillkor, - det visste hon den lilla flickan.
Nu kommer gubben, slaktarn. Nu skall hon hålla sig undan ett tag.
Grisen skriker. Bänken är utställd. En stor, bred, fläckig bänk. Där ska grisen ligga. En säker stöt från slaktmasken. Ett stick med kniven i halsen. En hink under. Grisen sprattlar rytmiskt med benen, som för att pumpa ur de sista dropparna liv ur kroppen.
För folket på gården betyder hans blod mat för lång tid framåt.
Blodpalt, blodbröd, som farmor bakade och torkade för hela året. Blodpannkakor det godaste som fanns. Färsk mat.
Alla på gården hade sina bestämda sysslor. Flickans syssla var att vispa blodet som rann i en jämn stråle från grisens hals ned i hinken. Nu gällde det att vispa hela tiden så att blodet inte stelnade och klumpade sig.
Nu stillnade griskroppen. Det var bara en kropp nu, som hängdes upp i porten till fäxet.
Nu började det intressanta - slakten.
Hon hängde över gubben, som skar och snittade och skar.
Oh, vad hände?
Gubbens säkra händer måste ha tagit miste. Det sprutade en sky av skitig, brun vätska över både gubben och flickan. Kniven hade råkat skära där den inte skulle.
De vuxna får ta itu med flickans kläder sedan. Som så många gånger förr.
Torka av det värsta, fortsätta.
Gubben muttrade lite generat över sitt misstag.
Grisen är nu färdigstyckad och klar.
Nu ska det skäras, stekas, kokas och malas.
Flickan hade flera sysslor. Trilla köttbullar. Två tiolitershinkar med köttbullar, som stektes i långpannor på vedspisen.
Ingenting fick förfaras. Pölsa är uppfinningen, sättet att ta vara på allt. Nog försökte ungen att smussla undan både tryne och öron, men farmor hade ögon både fram och bak. Hon såg allt, så nog åkte allt vad som skulle ner i kvarnen.
Tänk att det kunde bli så gott bara för att det omvandlades från en form till en annan.
När de sedan satt runt det stora fällbordet och åt, smaskade flickan lika hjärtans gott som de vuxna.
Grisen hade haft det bra.
Han hade fått mat av henne och blivit kliad på ryggen varje dag med en piassavakvast.
Ett torrt och varmt hörn i stian hade han.
Han var en glad, fet gris att vara tacksam över.