Arbeten på gården
Visst var det skillnad på män och kvinnor. Tur var väl det. Det hade inte fungerat annars. Kvinnan hade inte kroppskrafterna, männen hade inte sinnelaget. Hade han det, då var han lite "jollig", då skrattade man bakom ryggen. Hände det sig att kvinnan tog i lite och redde sig, då hette det att hon jobbade som en hel karl.
Som sagt, det beror så på.
Skogsaffärer, jaga, fiska, ta hand om hästen, köra timmer och hölass, gräva, plöja, slå med lie, hugga, såga och lasta, det var mannens område, Han hade kroppskrafter.
Att se Anders slå upp en hässja det var en fröjd för ögat. Han spettade med ett järnspett, som bara det var en bedrift. Att orka hantera ett så tungt redskap!
Ibland kunde han säga till jäntan.
-Kan du räcka me spette?
Då fick hon anstränga sig väldeliga så att det inte skulle synas hur tungt det var. Ungen blev med tiden väldigt stark. Det kanske berodde på all naturlig träning, som hon fick varje dag.
Vilken imponerande syn det var när Anders satte upp hässjestolparna. Han höjde stolpen över huvudet och drev ner den i marken. Gjorde om samma sak flera gånger, tills den stod där som fastrotad i jorden.
Det var många stolpar som skulle upp. Man räknade skörden i stolprum. Ju längre hässjor, desto stoltare och gladare var man.
Fiskade, jagade och slaktade gjorde mannen. Skar, hackade, malde, stekte, kokade och serverade gjorde kvinnan.
Stängde åt fåren, körde dem på skogen till bete, det gjorde Anders.
Klippte dem, gjorde farmor, tillika spann och vävde hon.
Det var rogivande att se farmor sitta i köket med spinnrocken. Det svirrade och surrade så gott.
Med tiden fick farmor svårt att se och blev lite "kring i húvet" som hon sa. Då fick jäntan hjälpa henne att trä väven och assistera, ända tills dom kunde klippa den ur vävstolen. Den väven, farmors sista och jäntans första, finns fortfarande kvar. Många alnar vadmalstyg.
Anders hade ett yrke som var manligt. Han var nämligen hovslagare. Det fanns inte så många, så färderna gick vida omkring i byarna på uppdrag.
Den blå lättviktaren, med Anders, skolådan och jäntan bakpå. Den där skolådan hade han snickrat själv. Verktygen hade han också tillverkat. Smitt dem i smedjan uppe i smedjebacken. Också det ett arbete för män.
Men att trampa ässjan det var ett arbete för ungen. Tänk hur hon försökte att göra sig stor och tung för att få den förpepprade fottrampan att gå upp och ner!
Det fanns smultron i smedjebacken. Anders plockade mycket smultron åt henne som belöning, men han åt själv också.
De tyckte om bär de där två. Dom brukade fara fram som två trastar i bärbuskarna hemma i trädgården.
Sedan skulle knivarna, som han smidde, slipas. Då var det dags för henne att dra slipstenen. Oj vad hon tyckte att Anders tryckte hårt med knivarna och ibland liarna, mot stenen. Det gick ju så tungt.
Dra slipstenen det var arbete för ungar eller mindre bemedlade - kärringgöra.
Det ligger mycket i ordspråket, att veta hur en slipsten skall dras. Det var inte bara att veva på. Ibland skulle det gå sakta, ibland fortare.
Många var intrycken och historierna, som ungen fick i sig på färderna med Anders. När hästen var skodd, vankades det kaffe med sup. Blandade man, så blev det kask. Ungen fick väl inte kask, men kaffe hade hon druckit hela sitt liv.
Innan hon kunde prata hade farfar börjat ge henne kaffe på fat. Till en början var det väl mest kalvdricka, som man kallade det. Mycket grädde och lite kaffe.
Männen bar in ved. Kvinnorna eldade och höll varmt. Både genom att hålla fyr i spis och kakelugnar, som att varje höst sätta in innanfönster. Det var arbetsamt och tidsödande, men absolut nödvändigt. Det drog nog så kallt och blev isrosor på fönstren ändå när det blev vinter. Jäntan fick lära sig att putsa fönster och att det var viktigt att tvätta bort alla gamla klisterremsor från förra vintern. Dom hade torkat fast alldeles väldigt, så hon fick blöta och skrapa länge. Tråkigt var det!
Nu användes det emaljerade fatet igen.
Att skaffa till den här veden att elda med var också en syssla enbart för männen. Anders körde hem lass på lass från skogen. Vedkapen hade gått runt i byn ett tag. Till slut kom den till oss. Det gick alltid efter samma invanda, bestämda mönster. En drog fram, en annan matade, men den som satt vid klyven, han var inte vem som helst, han inte. Till det behövdes vana och precision. Någonting så farligt skulle yrkesinspektionen aldrig tillåta idag. Där satt han framför klyven med den stora vedklampen i händerna. Det vassa järnet gick upp och ner i jämna hugg. Han vände och vred elegant och säkert på klampen. Bara ett par stora arbetshandskar hade han till skydd för händerna, som han skulle kunna bli av med i ett enda hugg.
Halvväxta pojkar, som man lånade in från grannas, sprang som lämlar, med den huggna veden. Staplade den efter konstens alla regler i vedboden. Vad hon beundrade de där pojkarna! Vilka bördor de kunde bära.
När hon var liten hade hon tagit sig till att bära in ved. Men det blev inte så uppskattat av faster, som tyckte att hon lade in veden för slarvigt i vedlåren. Ungen svarar, sårad och irriterad, på det sätt hon själv brukade bli tilltalad:
– Hôll i sôppen båkaffe! (Håll käften bråkarsel)
Skura, torka, hålla rent och snyggt. Tvätta lappa laga, var ett arbete som aldrig tog slut.
Det gick runt, runt i en evighet.
Laga blåkläderna började Anders att göra. Det hade kommit ett textillim i bruk. Eftersom Anders alltid var pigg på att pröva nymodigheter, blev det så att han alltid lappade sina arbetskläder själv. Det underlättade mycket för faster och farmor.
Men att laga seldonen, det blev vid det gamla. Där hade det inte kommit några nymodigheter. Han fick som vanligt sitta med den svarta becktråden och laska, medan jäntungen naturligtvis satt bredvid, tittade och lärde