Thunvalls

Här finns Eva och Lennart Thunvalls idéer,

aktiviteter, tankar och intressen

 

En skärings historia

 

Annat var det förr brukar man säga. Inte vet jag om det var bättre, men för mig var det annorlunda på alla sätt och vis

Det var ett mera stilla liv jag förde då. Hur jag hade det, berodde mest på vem som ägde mig, vill jag minnas.

Var det en man, då fick jag ligga i en plånbok i något slags skåp. Var det däremot en kvinna, som var min husmor, då fick jag ligga i ett kuvert bland underbyxor och andra hemliga saker i översta chiffonjélådan.

 

Jag var inte så allmänt känd på den tiden kan man säga.

 

Mannen som ägde mig en gång frågade sin brorsdotter:

Har du sítt en tusenlapp nån gång?

Det hade hon ju inte förstås, så hon blev väldigt spänd på vad hon skulle få se. Jojomensan, ur plånboken plockade han fram en sedel. Den var lång och skär. Flickan fick ta i den, känna på den, innan han högtidligen vek ihop sedeln igen. Den skulle vikas i tre delar. Stoppade så in den i plånboken och skåpet igen.

 

Min levnadshistoria är lång och omväxlande.

 skaring

De första sedlarna gavs ut i Kina på 6-900-talet och de tidigaste europeiska sedlarna trycktes inte förrän på 1660-talet i Stockholm (!) men den banken gick ganska snart i konkurs. Då var det tal om ”daler kopparmynt” och sen blev det ”daler silvermynt”.

Det blev väl egentligen ingen ordning på det här förrän Riksgäldkontoret fick sedelutgivningsrätt i slutet av 1700-talet. Sedan 1904 är det ju Riksbanken som har ensamrätt till att ge ut sedlar.

Det här var ju före min tid men jag tycker det är intressant att berätta om mina anfäder.

 

Under nästan hela 1900-talet gick allt mycket städat och ordnat till när jag skulle byta ägare. Det blev naturligtvis en hel del tid som jag tillbringade i bankens kassavalv men när jag kom ut i samhället så var det, ibland med handslag, men alltid mot kvitto, när jag bytte ägare.

 

Ja, det var tider det när vi sedlar märktes och hade hög status

 

Inte som nu när jag far runt i rasande fart. Jag hinner knappt komma till en herre förrän nästa kallar. Ingen tar i mig längre. Ingen tittar beundrande på mig. Ingen talar egentligen om just mig. Det är inte samma högtid när jag visar mig.

 

Jag tror att eländet började 1968. Då installerade sparbankerna de första uttagsautomaterna i Sverige – Minuten.

Kan ni tänka er man brydde sig inte ens om att jag fanns. Det blev femhundringarna som blev de största sedlarna i bankomaterna. De som ville ha tusenlappar fick vackert gå in i banken och begära att uttaget skulle vara i tusenlappar.

 

Och sen Internetbankerna och betalkorten kom så kan man lätt tro att vi sedlar för en ganska stillsam tillvaro. Men om man ”slår på” ordet tusenlapp på Internet så kan man få ända upp till 140 000 träffar - så det så.

Och tänk vilken uppståndelse det blev när man rånade ett par värdetransporter. Då var det många som trodde att pengarna skulle gå ur tiden.

 

Men jag känner, trots allt, ändå mitt värde, ty många situationer har jag räddat. Många gånger kan det vara just jag som har den avgörande betydelsen.

 

Jag undrar och tänker. Har mitt värde sjunkit eller har det stigit?

 

Eva och Lennart Thunvall