Thunvalls

Här finns Eva och Lennart Thunvalls idéer,

aktiviteter, tankar och intressen

 

Skogen

 

Det var ungefär från mitten av 1800-talet som skogen egentligen började betyda något för bygderna bl.a. i västra Hälsingland.

Det blir en betydande befolkningsökning, på grund av att arbete kan erbjudas invandrare från andra delar av Sverige.

Naturligtvis kan man säga, att skogen på sätt och vis haft betydelse långt tidigare. När jägare- och fiskarefolket letade sig till dessa bygder på grund av att tillgången på villebråd i skogarna och fisk i vattendragen var mycket riklig.

När sedan invandrare sökte sig till skogen för att odla upp nya bygder genom svedjande av skogen hade den också stor betydelse även om man brände ned den. Men som sagt från mitten av 1800-talet tog den egentliga skogsdriften fart i de västhälsingska skogarna.

 

Den alltmer växande industrin i Sverige behövde timmer och kol.

Träpatronerna ropade efter virke och i alla skogsbygder började det att sjuda av liv.

 

I de mellansvenska skogsbygderna fanns en kunnig kår av skogsarbetare och kolare. Nu lockade förtjänsterna och arbetskraften strömmade norrut bl.a. till västra Hälsingland, till Ramsjö.

Det var s.k. stordrivare som åtog sig skogsdrivningar och de tog med sig både arbetare, verktyg och dragare från sina hemorter. Det fanns de, som vid ankomsten, medförde ända till 40–50 hästar, som insattes i arbetet.

 

Det var främst värmlänningar och dalkarlar men även i någon mån smålänningar, väst- och östgötar, och de förde yrkeskunskapen vidare till den norrländska storskogen.

Åtskilliga av dessa invandrare slog sig ned på den nya platsen, bröt bygd och odlade, där sådant icke var gjort eller köpte en odlad jordbit och uppförde bostad. Många av de arbetare som kom till bygden hade sina familjer kvar i den tidigare hemorten. Eftersom utkomsten såg ut att vara lovande, tog man hit familjen. Många av de yngre bildade naturligtvis också familj i den nya hemorten.

Kyrkboken i Ramsjö i början av 1900-talet upplyser, att där bodde folk från alla Sveriges landskap med endast ett par undantag.

Hur stor denna invandring var, kan belysas med några siffror:

År 1870 var befolkningstalet för Ramsjö 770.

År 1880 alltså tio år senare 1 117.

Ytterligare tio år senare 1890 var befolkningstalet uppe i 1 693 och

1900 hade befolkningen ökat till 1 839.

Här i naturligtvis också inräknat ett födelseöverskott.

Alltså under de sista 20 åren av 1800-talet hade befolkningen mer än fördubblats.

 

Den nya befolkningen koncentrerades till trakterna omkring norra ändan av sjön Hennan, där för övrigt socknens medelpunkt legat från begynnelsen i den öppna bygden, där ju även det första kapellet byggdes.

 

Blev det nu guldålder för skogsbygderna där dessa stordrivningar igångsattes och så mycket människor lockades till? Ja, skogsbolagen, dåvarande Bergvik och Maria Långrör tog hem de stora vinsterna.

Storskogen fick falla och från början brydde man sig inte så mycket om återväxten. Men – att på kort tid åstadkomma en höjning av människornas ekonomiska villkor brukar sällan vara möjligt och så inte heller för skogsarbetarna. Investeringar i maskiner, fabriker och transportleder kom i första hand och de som utförde det tunga kroppsarbetet kom vanligen i kläm.

 

Arbetsrepresentationerna och de miserabla förhållanden under vilka skogsarbetare fick kämpa, stod på intet sätt i proportion till de förtjänster man kunde få. Härtill kom också, att de stora skarorna av arbetssökande var före fackföreningarnas tillkomst så stora, att företagarna helt kunde diktera arbetslönerna. De som fällde träden, de som släpade timmerstockarna, de som satsade sin mannakraft i detta yrke fick ringa lön sitt arbete och sina mödor.

Lejonparten togs av dem som satsade kapital, förädlade virket och bedrev med skog. Och ändå - det fanns gott om arbete och därmed möjligheter till ett inkomsttillskott, som hade uteblivit om inte stordriften satts in.

Vad skulle man ha sysslat med om inte avverkning, körning, flottning och kolning funnits?

 

Ett uttryck, som man tidigare kunde få höra, var "att den som inte duger till något annat får bli skogsarbetare".

Ingenting kan vara felaktigare. Av en skogsarbetare har alltid krävts mycket goda kroppskrafter, god hälsa och uthållighet. De, som klarade detta och dessutom den tävlan, som ofta förekom om vem som var den bäste huggaren eller köraren eller som kunde lasta de tyngsta stockarna, måste alldeles säkert ha haft en sällsynt god fysik.

 

Men – flertalet klarade tyvärr inte det tunga arbetet i förening med de vidriga förhållanden under vilket det skulle utföras. De snöiga och kalla vintrarna var påfrestande. Bostäder i dåliga kojor och därtill dåligt kosthåll bidrog till att kroppskrafterna inte stod bi någon längre tid. Följderna blev reumatiska sjukdomar, sjukdomar i lungor, tuberkulos, förslitna och förstörda ryggar, flitigt kaffedrickande och enformig kost medförde magsjukdomar av olika slag och ett par decennier i skogen följdes ofta av ett fortsatt liv i fattigdom och sjukdom.

 

Vid ett möte den 9 juni 1907 i Sundsvall med provinsialläkarsektionen av allmänna läkarföreningen påtalade en doktor C.A Hassler i kraftiga ordalag skogsarbetarnas bostadselände. Detta anförande vållade debatt i hela landet. Hassler hade angripit inte bara skogsbolagen utan även arbetarna. Han vände sig mot den ensidiga kosten och den bristande hygienen. Det var inte så lätt att hålla värmen från elden, som töade upp jordgolven, där matrester och matavfall blandades med sur jord. En del brister skulle med litet omtanke och ordning kunna avhjälpas, ville doktor Hassler framhålla. Arbetsgivarna hade ofta inte vetskap om, hur bedrövliga förhållandena var i de kojor, som ställts till förfogande. Dr. Hassler kom även med förslag till hur detta bostadselände skulle kunna avhjälpas.

De synpunkter, som doktor Hassler framfört, kunde verifieras av många av många provinsialläkare.

En doktor Fries i Los kunde berätta, att i hans distrikt fanns flera uppruttnade kojor, i vilket bodde ända upp till trettio arbetare. Av 20 arbetare i en koja hade Fries behandlat aderton för olika lungsjukdomar.

Motsvarande kunde även vitsordas från Ramsjö.

 

Det skulle emellertid dröja länge innan arbetarna fick ekonomisk kraft genom fackliga organisationer att åstadkomma ändringar.

 

Andra negativa sidor var även påtagliga. Eftersom skogsarbetet pågick endast säsongvis, saknades arbete under långa perioder.

Avverkningarna brukade börja i oktober/november och pågick till julhelgen, då man sökte sig till hemmet för att efter helgen fortsätta arbetet till mars/april. Drivningssäsongens längd var beroende av drivningarnas omfattning och väderleken. Men i regel omfattade säsongen fem till sex månader. Under den tid, som skogsarbetet inte pågick, fick arbete sökas på andra håll. Lösarbetarna fick föra ett påfrestande nomadliv. Det blev dryga arbetsvandringar för skogsarbetarna. Ofta återvände man till den ursprungliga hemorten efter vintersäsongens slut och sysslade där med tillfällighetsarbeten som dikning, stakning för lantmäteriet, väg- och broarbeten o.s.v. Mellan arbetsplatserna fick man gå till fots. I vissa fall kunde bli fråga om vandringar på upp till trettio mil.

 

De förtjänster, som skogsarbetarna kunde få för sitt slitsamma arbete varierade. Många olika faktorer spelade härvid in. Något som i väsentlig grad bidrog till detta var bortsättningen av drivningarna på entreprenad till stordrivare eller bönder, som hade hästar. Det blev ett slags underbjudningssystem. Den, som åtog sig drivningen för lägsta pris fick den, och detta i sin tur återverkade på de anställda huggarna, som fick hugga för ett lågt pris för att entreprenören skulle kunna klara kontraktet.

Följden av de låga arbetslönerna blev, att när avräkningen av en vinters arbete skulle göras hos handlaren hade denne tagit ut för den förskottsproviantering som utlämnats. När klädes- och skoskulder var betalade, kunde det hända, att ingenting blev över. Man fick därför på nytt sätta sig i skuld, när nästa arbetssäsong började.

Skogsarbetaren och hans familj fick leva under synnerligen knappa förhållanden. Dagpenningen utgjorde på 1870-talet mellan 1.50 och 2.00 kronor. Naturligtvis får man här tänka på, att levnadskostnaderna var låga jämfört med dagens, men låg ändå mycket lågt jämfört med andra gruppers.

Dåliga bostäder för familjerna och otroligt dålig arbetsmiljö för arbetare i kojor och tillfälliga bostäder skapade grogrund för sjukdomar.

Det var särskilt de ofta smittosamma lungsjukdomar som grasserade.

En sammanställning ur död- och begravningsböckerna i Ramsjö för åren 1875 - 1894 visar att 670 personer avled under perioden, därav var 325 d.v.s. ungefär hälften under 25 år. 96 avled i konstaterade lungsjukdomar, 148 barn dog under första levnadsåret.

 

Så blev det då ingen varaktig guldålder – icke ens en tillfällig för de många människor. En befolkningskurva, som under ett antal år gick i höjden och kanske skapade mera bekymmer än glädje.

Många, som ännu finns i livet, har upplevt denna tid som skogsarbetare, ty förhållandena som jag försökt beskriva dem, fortsatte långt in på 1900-talet.