Kyrkan och prästerskapet
Ända in på 1800-talet hörde Ramsjö i kyrkligt och kommunalt
hänseende till Ljusdal och man fick alltså vid kyrkliga
förrättningar t.ex. begravningar ta sig till kyrkan på obanade
vägar. Visserligen hade man god hjälp av sjön Hennan de två första
milen.
Sommartid kunde man ju färdas båtledes och på vintern gick färden
över isen. Längs östra stranden av sjön fanns endast klövjestig men
höst och vår då det varken bar eller brast på sjön, var man mången
gång helt isolerad.
Den 16 januari 1831 kom "Några Bönder och Nybyggare i Västra och
Östra Ramsjö med en begäran till prästerskapet i Ljusdal om
understöd och bifall till deras tilltänkta och underdåning begäran
hos Kongs. Maj: t att få med tillhjälp av kollekt och stamboksmedel,
insamlade över hela riket, uppföra en kapellbyggnad i Västra
Ramsjö".
Redan året därpå förelåg ett Kungligt brev, som befullmäktigade
Domkapitlet att utfärda kungörelse om kollektinsamling av medel att
användas för uppförande av kapellet.
Kapellet hade kostnadsberäknats till 5 830 riksdaler rmt. Det visade
sig emellertid, att kostnaderna vid uppförandet genom frivilliga
gåvor och frivilligt arbete kunde nedbringas till 3.000 riksdaler.
Kapellet uppfördes så, att tornet byggdes åt öster och ingång fanns
på norra sidan samt från västra änden. Invändigt saknades, i den
ursprungliga byggnaden, läktaren. Predikstolen fanns ovanför altaret
d.v.s. där altartavlan nu har sin plats.
En kyrkklocka anskaffades och uppsattes i tornet.
Kapellet blev så klart att tas i bruk och i Ljusdals kyrkas
pålysningsbok den 1 oktober 1837 läses följande pålysning: "Åtta
dagar i dag till bliver Gudstjänst samt skrift och nattvardsgång i
Ramsjö Capelli." Det dröjde sedan fyra år innan dåvarande
kontraktsprosten i Järvsö d: r Erik Agrell företog den vågsamma
resan till Ramsjö för att inviga kapellet. Detta skedde den 15
augusti 1841.
Ljusdalsprästerna skulle sörja för att det blev gudstjänst i Ramsjö
kapell 6 gånger om året. Denna ordning bestod till 1853.
Säkert var Ramsjöborna stolta över att ha fått sitt lilla kapell och
säkert var kapellet fyllt av gudstjänstbesökare, när någon
Ljusdalspräst kom på besök till Ramsjö. Detta trots att den lilla
kyrkobyggnaden sannolikt var mycket enkel jämfört med det vackra
kyrkorum, som Ramsjö församling senare fått.
Men – ramsjöborna vill snart förbättra sitt kapell och i juni 1858
beslutar sockenstämman att arbete med kyrkans reparation skall
igångsättas.
Ett år senare i juni 1859 beslutas att i samband med inre reparation
kyrkan skall målas utvändigt.
Beträffande denna yttre målning säger protokollet: "Sockenmännen som
ansågo oljefärgsmålningens pålitlighet icke motsvara dess dryga
omkostnader, att kyrkan skulle målas utantill med så kallad slamfärg
af kalk och sötmjölk".
Ramsjö blir egen församling och får egen präst
År 1853 fick Ramsjö sin förste fast anställda präst. Det var Per
Olof Häggblad som tillträdde tjänsten som kapellpredikant.
Han var född 1820 och var fiskarson från Gävle, blev prästvigd 1845
och efter att någon tid ha tjänstgjort som skolprefekt i Öregrund
fick han alltså sin utnämning till kapellpredikant i Ramsjö.
Om Häggblad berättas att han var storväxt och lär ha ägt ovanliga
kroppskrafter. Vid sidan av sin prästerliga tjänst högg han timmer i
skogen, och lär även ha släpat de tunga stockarna långa sträckor,
varför man gärna påstod att han var stark som en häst.
År 1860 blev han utnämnd till Ramsjös förste kyrkoherde, men drabbas
av sinnessjukdom och måste frånträda tjänsten 1861. Han avled 1864.
Häggblads sinnessjukdom tog sig för övrigt en del underliga uttryck
och den sjukes grubblerier och fantasier tedde sig säkert för
dåtidens Ramsjöbor som rena galenskaper.
Men – efterkommande har fått bevittna att den sinnessjuke prästens
profetior gått i uppfyllelse.
Han inbillade sig nämligen att han var ägare till miljoner, och
dessa rikedomar skulle han använda för att förbättra
kommunikationerna i den väldiga skogsbygden.
Ofta såg man honom mäta och staka utefter sjön Hennas stränder. Den
tid skulle komma, menade han, då en landsväg skulle finnas på den
ena sjön och järnväg på den andra samt dessutom en ångbåt trafikera
sjön.
Både landsvägen och järnvägen kom ju så småningom.
År 1862 blev landsvägen Ljusdal-Ramsjö färdig och järnvägen byggdes
på 1880-talet.
Även en mindre ångbåt trafikerade vid tiden för järnvägens byggnad
sträckan Hennan – Ramsjö kyrkby.
Till år 1859 hade inbyggarna nöjt sig med att höra under Ljusdal men
detta år synes man allvarligt ha tagit upp saken om att få bli egen
församling.
I en skrivelse daterad den 26 april 1859 hemställde församlingsbor å
Ramsjö kapellförsamlings vägnar att få bilda eget pastorat.
Som motivering härför åberopades bl.a. ett Kungl. Brev av den 10
februari 1852, vari fastställdes vilka hemman och lägenheter som
utbrutits från Ljusdals församling och skulle tillhöra Ramsjö, som
härigenom beboddes av 88 åbor och hade en folkmängd av 663 personer.
I skrivelsen framhöll man även enträget, att ovannämnde Häggblad
skulle utnämnas till kyrkoherde i pastoratet.
Å allmän kyrkostämma i Ljusdal den 2 juni 1859 förklarade deltagarna
i sockenstämma "att de funno intet hinder för bifall till
skilsmässan".
Sedan kyrkoherdarna i Ljusdal och Järvsö (Hallgren och Pihlman)
yttrat sig i ärendet samt biskop och präster i Uppsala, kronofogde
och Landshövding sagt sin mening och tillstyrkt ärendet,
fastställdes skilsmässan av konungen den 21 augusti 1860.
I och med Axel Constantin Tunelli år 1869 tillträde som kyrkoherde
tycks det emellertid ha blivit fart på arbetet i församlingen.
Protokollen berätta om mycket inte minst beträffande kyrkan.
Tidigare hade man haft endast en kyrkklocka och som uppsattes i
tornet, då kyrkan byggdes.
Nu beslutades att ytterligare en klocka skulle anskaffas.
För att erhålla erforderliga medel till inköp av denna, beslutades
tre årliga kollekter, frivilliga avgifter vid dop, begravningar och
bröllop samt bidrag från socken.
I samband med att den nya kyrkklockan inköptes uppkom frågan om
reparation av kyrkan. Det gamla tornet visade sig ej kunna bära
tyngden av den nya klockan.
Omkring år 1870 kunde den nya kyrkklockan uppsättas. Beslut fattas
nu även om kamin i sakristian och likaså beslutar sockenstämman att
bygga en läktare och att orgel skall anskaffas.
Församlingen inköpte en äldre orgel från Rogsta församling. Denna
ombyggdes och utökandes från åtta till elva stämmor och från fem
till sju oktaver. Denna orgelbyggnad utfördes av Ramsjö församlings
förste organist, klockare och skollärare Anders Östlund.
Man tänkte sig att få medel till att betala orgelköpet genom att
samla in pengar. Insamlingen tycks emellertid ha gått trögt, men så
inträder bonden Per Jonsson i Hedsjö som donator och betalar
kostnaden.
Jonsson skall f.ö. vara den förste som avverkade och sålde skog i
Ramsjö.
"Under år 1871 skänktes tre prydliga, förgyllda ljuskronor till
kyrkan, deraf Bonden Anders Magnusson i Ramsjö kyrkby en, Nybyggaren
Jonas Jönsson i Flodmyrkölen en, samt Bonden Per Jonsson i Sund och
f.d. Bonden Per Jonsson i Ramsjö den tredje. Kronorna förfärdigades
av klensmeden Palm i Viken"
En ny kyrkogård anlades år 1883.
1887/88 genomgår kyrkan en grundlig renovering. De gamla bänkarna
ersätts med nya.
Ny predikstol uppsättes och får sin nuvarande plats.
Det inre taket förändras och pelare uppsättas för att uppbära taket.
En ny orgel bygges av Carl Elfström. I denna orgel ingick allt äldre
pipmaterial från den äldre orgeln.
En av frågor, som engagerade kyrkoherde Tunelli efter hans tillträde
som kyrkoherde i Ramsjö, var omsorgen om inbyggarna i byn Naggen.
I sin ämbetsberättelse vid ärkebiskop Anton Niklas Sundbergs
visitation 1872 säger Tunelli: "Inga andra ämnen... vore väl
behöfliga att föredragas än frågan om ett bönehus eller kapells
uppsättande i Naggens by av denna församling jämte begravningsplats.
Denna by är belägen omkring 3 mil från Ramsjö kyrka, dit byamännen
hafva endast skogs- och klövjevägar".
Genom kungligt brev av den 14 mars 1873 erhålls tillåtelse att
upprätta särskild begravningsplats för Naggens by.
Ett skolhus med bönsal byggdes 1877, men kyrkogården invigdes först
1917, då tydligen byborna inte ville begravas så långt från kyrkan.
Men s.k. prästhelger ha hållits sedan Tunelli år 1838 åtog sig att
hålla tre högmässogudtjänster om året, även om man på senare tid
inskränkt prästhelgen till ett besök.
Länsman som blev kyrkoherde i Ramsjö
Axel Konstantin Tunelli utförde en betydelsefull herdegärning under
en tjugoårig i tjänstetid. Tunelli kom även att få mycket stor
betydelse som rådgivare i ekonomiska och juridiska spörsmål, som
länsman och som pådrivare i skolfrågor.
Han var född den 21 november 1834 på Adelsö, där fadern var
kyrkoherde. Tunelli studerade efter avlagd studentexamen, juridik
och avlade s.k. kameralexamen den 14 september 1858 samt blev
därefter kronolänsman i Olands härad i Uppland.
Hans religiösa intresse drog honom till prästämbetet. En bidragande
orsak härtill lär även ha varit hans första hustrus död samt en
upplevelse, där han skulle ha räddats ur en livsfarlig situation.
Detta sammantaget blev bestämmande för Tunellis framtida liv och
verksamhet.
Med bibehållande av sin tjänst som länsman, begav han sig till
Uppsala för att läsa teologi och prästvigdes efter fullbordade
studier den 23 september 1867.
Han erhöll sin första tjänst som kapellpredikant i Åmot.
När Ramsjö pastorat förklarades ledigt, sökte han kyrkoherdetjänsten
och blev vald och utnämndes den 19 maj 1869.
Ramsjö pastorat hade vid denna tid den minsta folkmängden i
Hälsingland, omkring 700 personer men var i fråga om ytinnehållet en
av de större socknarna, c:a 10 kvadratmil.
Ramsjö var inget "fett pastorat". De små åkrarna runt gårdarna gav
en mycket knapp bärgning åt människorna. Skördarna slog ofta fel,
när frosten kom och tog, vad de magra tegarna skulle kunnat ge. De
vidsträckta skogarna som naturtillgång var ännu inte kända.
Tunelli fick under sina år i Ramsjö vara med om att se, hur de stora
skogsförsäljningarna började och det blev prästens uppgift att bistå
säljarna med goda råd, när affärerna skulle göras upp.
Nu kom Tunellis kunskaper och erfarenheter i juridiska frågor väl
till pass och många köpehandlingar upprättades.
Läs- och skrivkunnigheten var nog mycket dålig hos menige man och
därför kändes det säkert tryggt att kunna lita till prästen.
Tunelli tycks ha haft en bestämd åsikt om dessa affärers betydelse
för Ramsjös framtid. Han insåg att endast försäljningen av skogen
till s.k. skogsbolagen, med ekonomiska resurser att bygga bl.a.
flottleder, kunde ge skogarna värde för de enskilda skogsägarna.
Tunelli menade också, att endast en del av skogen skulle avyttras.
Det skulle också skapas samfälligheter för kommande gemensamma
behov, vilket skulle kunna ge socknen en tryggad ekonomisk ställning
för framtiden.
Allt gick väl inte som Tunelli tänkt. Många lyssnade inte till
prästens råd utan avyttrade skogen för en spottstyver, även om
säljaren ansåg sig har erhållit en förmögenhet för sin skog.
Där Tunelli var med vid köpekontraktets upprättande var han noga
med, att säljaren fick säkerhet för riktigt tilltagna
undantagsförmåner, som skulle ge säljaren trygghet för framtiden.
Tunelli fick under 1870-talet alltså uppleva den stora skogrushen,
skogsförsäljningarna med de stora avverkningarna och vad de kom att
betyda för Ramsjö och den fullständiga omvälvningen för människor,
som den innebar. Att timmerhuggaren kunde förtjäna 30 kronor per dag
och timmerköraren och medhjälparen tillsammans 100 kronor per dag,
var ju något rent fantastiskt, tyckte man.
Konsten att sköta ekonomin och handskas med pengar saknades hos
många.
Under fylleri och kortspel hände inte sällan under helgerna
våldsamheter och slagsmål, kanske t.o.m. användning av vapen mellan
de infödda sockenborna och invandrade skogsarbetare.
Även här fick prästen träda till och lugna de heta känslorna.
Det har berättats, att Tunelli vid något tillfälle liksom kyrkbyns
övriga invånare en natt väcktes av skrän, skrik och skottlossning.
Prästen klädde sig, tog sin stora käpp och uppsökte slagskämparna.
Han lyckades ganska fort lugna ner den upprörda stämningen. Kanske
använde han sig av erfarenheter från sin tid som länsman.
I och med att drivningarna i skogen satte igång blev det också
fodringar på bättre kommunikationer.
1875 blev det landsväg mellan Ramsjö och Ljusdal. Här togs Tunellis
praktiska duglighet i anspråk för ordnande av sockens ekonomi i
samband med detta landsvägsbygge, som drog stora kostnader.
Tunelli synes ha haft ett brinnande intresse för att upporganisera
skolväsendet inom sin församling och han lyckades väl också delvis
vinna föräldrarnas intresse för skolan.
Tunelli ömmade tydligen särskilt för människor boende i byarna
belägna på långa avstånd från kyrkan.
I en av de mest avlägsna byarna, nämligen Naggen, var tydligen
byamännen angelägna att deras barn skulle få undervisning. Upprepade
framställningar görs med begäran om bättre möjligheter till
skolgång. Man vill t.ex. att barnen skall undervisas fem veckor
under höstterminen.
Kyrkostämman beslutar tydligen med Tunellis livliga stöd för
begäran, att extraläraren Forsell tillika med undervisningen i
Hedsjö skolrote även skall hålla undervisning i Naggen.
1877 byggdes skolhus i Naggen, innehållande även en kyrksal, då
Tunelli kände varmt för denna avlägsna trakt och att man där skulle
erhålla i någon mån ordnade kyrkliga förhållanden. Tidigare hade på
Tunellis initiativ beslut fattats om anläggning av en kyrkogård i
Naggen.
För skolväsendets utveckling arbetade Tunelli, som tidigare sagts
med stor energi. Det enda skolhus som fanns var skolhuset vid
kyrkan. I övrigt var de ambulerade skolorna inhysta i stugorna ute i
byarna.
Tunelli kommer överens med byamännen i Gåda, Nybo och Huskasnäs byar
skolrote om uttaxering in natura (virke) för byggande av skolhus.
1871 beslutar skolrådet förelägga Hedsjö, Norrberg och Stugutjärns
byar att uppföra ett skolhus. Även i Finneby behövs nytt skolhus, då
lokalerna som där använt är helt olämpliga för ändamålet.
Skolhuset i Sund behöver grundligt repareras. På Tunellis förslag
beslutar kyrkostämman i mars 1872 att tillsätta en tredje lärare i
socknen för Hedsjö-Norrberg och Naggens skolrotar osv. Protokoll
efter protokoll skrivna med den rediga, drivna handstilen, klara i
avfattningen, vittnar om den tränade protokollföraren, prästen med
en juridisk utbildning som bakgrund.
Man får naturligtvis inte glömma Tunellis egentliga uppgift i
Ramsjö, nämligen på de religösa området. Vad först beträffar kyrkans
yttre angelägenheter, om man så kan säga, berättar som vi sett de
gamla protokollen åtskilligt!
Beslut om att ytterligare en kyrkklocka skall anskaffas dubbelt så
stor, som den som fanns sedan kapellet byggdes 1837, 1880 beslut om
kyrkans uppvärmning; kyrkogården utvidgas och en ny kyrkogård kommer
till 1883. Beslut att bygga ett nytt torn och i samband härmed
förslag om reparation av kyrkan.
Och – bakom alla beslut skymtar man kyrkoherde Axel Konstantin
Tunelli.
Men – en god vän och kollega till Tunelli har sagt "få präster torde
ha varit så flitiga att i helg och söcken bära fram evangelie rika
skatt i kyrka, skolor och i enskilda hem samt vid stora gemensamma
möten i guds fria natur under de korta vackra sommardagarna".
Förutom de ordinarie gudtjänsterna i kyrkan gjorde Tunelli, tack
vare utomordentliga kropps- och själkrafter år efter år under sin
tjänstetid i Ramsjö under vintern långa resor på dåligt banade vägar
och under sommaren milslånga promenader på vägar och stigar för att
nå fram till sina avlägset boende församlingsbor. Ibland blev han
tvungen att övernatta i en koja eller rent av ta nattkvarter under
en gran.
Stor betydelse för sin verksamhet fäste Tunelli tydligen vid
friluftsgudstjänsterna under somrarna.
Så samlades man t.ex. på gränsen mellan Ramsjö, Bergsjö, Hassela och
Torp till prästhelgen i Naggen. Här tycker Tunelli, att han får
dåligt stöd från de angränsande församlingarna. Särskilt är han
tydligen gramse på vederbörande i Ljusdal, då han i protokollen
anser sig sakna tillmötesgående och brist på god vilja, då det
gäller att med Guds ord nå dem, som på grund av naturförhållanden så
sällan kunna komma till kyrkan.
Där läses:
att pastor visserligen någon söndag varje år med stämmans medgivande
håller Gudstjänst i Naggen;
att prästerskapet i Ljusdal, som synes beräkna sin verksamhet icke
efter själars värde utan efter kronor och ören, med största lätthet
kunna utgöra åtminstone en söndags Gudstjänst i Naggen enär en av
dem varje sommar årligen håller husförhör i Remman, Skån och Nyskog,
då ju Gudstjänsten i Naggen kunde sättas i sammanhang med dessa
förhör;
att kontraktsprosten, som i penningvärde högt uppskattar resorna
till Naggen, då det gällde honom själv, dock icke tvekar förorda,
det pastor i Ramsjö borde utgöra en söndagsgudstjänst utöver de tre,
som åtagit sig vilket ju icke kan synas billigt…"
Efter de verksamma åren i Ramsjö fick Tunelli befordran till
Östervåla pastorat. Han ansåg själv, att krafterna ej räckte till
för att sköta ett så vidsträckt och tungskött pastorat som Ramsjö.
Tunelli var gift två gånger, första gången med Anna Charlotta
Björkman, dotter till kyrkoherden i Tärna och andra gången med Anna
Olivia Vidfors.
Genom en olyckshändelse avled Tunelli den 17 juni 1892, i Östervåla.