Thunvalls

Här finns Eva och Lennart Thunvalls idéer,

aktiviteter, tankar och intressen

 

Kommunikationer

 

Då Ramsjö år 1860 skildes från Ljusdal och bildade egen kapellförsamling, var de 700 människor som tillhörde församlingen, mycket isolerade från omvärlden. Från Ljusdal till Ramsjö var ungefär halva vägen till Hennans södra ände, vad man kunde kalla "dålig kärrväg", dvs. man kunde hjälpligt ta sig fram med hjuldon. Resten av vägen längs Hennans västra strand var endast gångstig och klövjestig.

Det var tydligen sjön, som var den bästa och bekvämaste förbindelsen, under sommaren med båt och under vintern med släddon över isen. Men - höst och vår var isoleringen säkert mycket kännbar.

I mitten av 1870-talet köpte tre bönder i Gåda och Huskasnäs en ångbåt. Den kallades Per Erssons ångbåt, och ångbåtstrafiken längs Hennan var tid livlig. Båten hade järnskrov med överbyggnad av trä och en längd av 17,5 m. Denna farkost såldes år 1900 och kom då under namnet Saga till Storsjön i Jämtland.

År 1860 den 29 juli behandlade sockenstämman en skrivelse från Landshövding Prytz med anmodan om, att Ramsjö skulle deltaga med 250 dagsverken vid undersökning av planerad väg mellan Ljusdal och Ramsjö.

Sockenmännen förklarar sig också villiga till att gå med på detta, och definitivt beslut fattas av sockenstämman i augusti samma år.

Vid sockenstämma den 1dec. 1861 behandlades åter vägförbindelsen Ljusdal–Ramsjö. Vägen Letsbo–Ramsjö hade kostnadsberäknats till 80 850 Rd. Rmt. Statsbidrag begäres av Hushållningssällskapet, som gjort utredning och kostnadsberäkning. Man vill veta i vad mån Ljusdal och Ramsjö kan bidra till vägbygget. Sockenstämman avger ett utlåtande vari man talar med många beklagande ordvändningar, hur besvärligt man har med ekonomin. Om byggande av bostäder till pastor och klockare, en betydande kyrkoreparation, vilken ännu pågår, och att man har bistått med 250 dansverken vid vägens planering. Församlingen har 33 skatte- och kronohemman samt 55 nybyggare med 20–50 frihetsår från 1853.

Man beslutar trots alla svårigheter att bistå vid vägbyggandet med 2 500 dagsverken.

År 1864 tillsatte kommunalstämman i Ljusdal en kommitté med uppgift att uppgöra kostnadsförslag till landsväg från Letsbo till Ljusdals kyrka. Då hade redan vägbygget från Ramsjö mot Ljusdals sockengräns påbörjats. 1875 var vägen Ramsjö–Ljusdals kyrka färdig för användning och därmed hade den viktiga förbindelsen med Ljusdal erhållits. Men åtskilliga vägar erfordras ytterligare.

 

Några klipp ur kommunalstämmeprotokollen visar både på ambition och problem att skapa vägförbindelse.

 

Kommunalstämma 15/6 1879

Framställning "af åtskillige byamännen" i Hedsjö med begäran om hjälp vid brytande av 2 200 alnars vägsträcka på västra sidan om sjön Tväringen så att hela väglängden mellan Ramsjö kyrka och Norrbergs by och derifrån till Hedsjöns strand skulle kunna med åkdon befaras.

 

Beslut: Två dagsverken för varje hemmansnummer inom byarna Ramsjöby, Sund, Tallnäs, Hjärtnäs, Gåda, Huskasnäs, Nybo, Kroknäs, Viken och Holmsveden. 8 man om dagen.

 

Kommunalstämma 25/4 1880

"Till denna dag hade kommunalstämman blifvit sammankallad för att öfverlägga och besluta om ifrågasatt anläggning av körväg från Ramsjö kyrkby till blifvande Ramsjö station vid norra statsjernbanan, för hvilken anläggning statsanslag skulle begäras. Kostnadsförslag finnes på 12.100kr 37 öre.

Om 2/3 erhålles i statsbidrag skulle vägen anläggas.

"Även fråga om anläggning av väg - dels från allmänna landsvägen vid hemmet nr 8 i Sund, förbi hemmanet nr 1 till hemmanet nr 3 vid sundet mellan vestra och östra Hennan samt vidare med färja öfver sundet från stranden mitt emot hemmanet nr 3 i sträckning mot Vikens by till Ramsjö jernvägsstation - del ock från Hedsjö by med bro över Lillån till Mellansjö station."

 

Beslut: Såvida statsanslag skulle kunna erhållas skulle dessa vägsträckor byggas. Inga kostnadsförslag föreligga.

 

Föreligger kostnadsförslag på något över 2 000 kr för väg från Sunds by till Ramsjö järnvägsstation "blef stämmans beslut hufvudsakligen på grund af f. Handlanden Johan Persson Östlunds i Sund anförande att vägen icke kunde för sagda kostnader anläggas, hvarförutan en del af Sunds och Gåda byamän för all framtid frånsade sig all hjälp såväl till ifrågavarande vägs anläggning som underhåll af församlingen såvida denna vägfråga skulle framdeles ifrågakomma".

Bordläggning av frågan om väg Hedsjö–Mellansjö till dess väganläggningen Norrberg–Hedsjö hunnit bli färdig.

 

När norra stambanan i slutet av 1880 kom till Ljusdal för att fortsätta vidare norrut mot Ånge blev ytterligare vägbyggnadsfrågor aktuella i Ramsjö.

År 1888 byggdes länets nordligaste landsväg, nämligen vägen från Mellansjö station med bro över Lillån för att förbindas med landsvägen till Grundsjön i Västernorrlands län.

 

Beslut om byggandet av norra stambanan fattades i Riksdagen och påbörjades 1866 och så småningom nådde man till Hälsingland.

Sträckan Bollnäs–Järvsö togs t.ex. i bruk 1 okt. 1879 och ungefär ett år senare 15 okt. 1880 öppnades linjen Järvsö–Ljusdal.

Ytterligare ett år senare 16 oktober togs sträckan Ljusdal–Ånge i bruk.

 

För Ramsjös del behandlades frågan om järnvägens framdragning första gången vid sockenstämma i april 1878. Järnvägsstyrelsen hade begärt att socknen skulle kostnadsfritt upplåta mark för ändamålet. Detta ansåg emellertid inte sockenmännen kunna gå med på, då det inte fanns ekonomiska förutsättningar för detta. De båda skogsbolagen Bergvik och Ala samt Marma åtog sig då kostnaderna för markförvärven.

 

Vid detta tillfälle fanns även förslag på stationer, vilka även kom till stånd nämligen från söder: Hälsingenybo, Ramsjö, Norrhög och Mellansjö.

 

Något om posten

Före 1850-talet fanns i Ramsjö ingen ordnad postgång. Det var då vanligt att posten mellan Ramsjö och Ljusdal befordrades med tillfälliga bud och resande.

Särskilt ämbetsskrivelser blev därigenom många gånger helt naturligt synnerligen fördröjda liksom det också var mycket oberäkneligt om försändelser över huvud taget kom adressaten tillhanda. Sockenstämman beslöt därför år 1853 att reguljär postgång skulle inrättas.

Till en början rådde delade meningar om hur denna postgång skulle inrättas, men till slut enades man om att den skulle i tur mellan hemmansägarna för varje vecka. En turlista skulle upprättas och följas. Efter gudstjänstens slut varje söndag skulle postväskan hämtas i prästgården och postbudet avgå till prostgården och poststationen i Ljusdal, dit budet skulle vara framme följande dag kl. 10 förmiddagen. Sedan budet erhållit posten skulle det genast återvända till Ramsjö.

 

Vid denna tid fanns som vi sett ännu ingen väg mellan de båda platserna, om man inte vill kalla fä-stigarna för vägar. En rad sjöar finns ju mellan socknarna, men för trafik på dessa var man beroende av väder och vind och för säkerhets skull tog postbudet vägen genom skogen.

Den väg postbudet hade att gå blev på så sätt omkring sex mil i enkel riktning. Därtill kom att många bönder bodde på en á två mils avstånd från prästgården, vilken väg också skulle vandras, innan den egentliga postresan började. De längst bort boende postiljonerna fick således tillryggalägga ända till 15 mil, innan de åter var hemma efter postturen. För denna mödosamma och tidsödande vandring utgick ingen som helst ersättning.

Böndernas antal i Ramsjö var vid denna tid mindre än 30 och de flesta bönderna fick alltså gå sin posttur två gånger om året.

I två år följdes denna turlista, men då hade man tydligen tröttnat och auktionerade bort postbärningen till en person, som åtog sig att gå med postväskan en gång var fjortonde dag mot en kontant ersättning av 52 riksdaler banco.

Efter ett år hade emellertid postbudet tröttnat. Sockengubbarna beviljade då en löneförhöjning med 10 riksdaler och 16 skilling Banco och postbudet åtog sig att vandra ytterligare ett år. Efter detta års slut måste bönderna börja gå efter turlista igen, och denna ordning tillämpades de följande tio åren.

Av gamla sockenstämmoprotokoll kan utläsas, att åtskilliga "postskyldiga" bönder strejkat eller varit försumliga. Man måste därför fatta beslut om att "den som med posten bestyrer (d.v.s. prästen) skulle på den försumliges bekostnad avsända posten".

Sockenkassan fick i första hand svara för betalningen, som sedan skulle utkrävas av den försumlige.

Efter 1872 upphörde detta slag av postgång. Under 1860-talet hade körväg brutits mellan Ljusdal och Ramsjö och nu tog generalpoststyrelsen hand om saken. Ramsjö socken förband sig då att för 500 kr om året befordra posten två gånger i veckan mellan Ljusdal och Ramsjö. 1880 får socken förslag från Generalpoststyrelsen att postgång ordnas ytterligare en gång i veckan á linjen Ramsjö - Ljusdal och på förfrågan om församlingen även vill åtaga sig denna postgång.

Då en handlare åtar sig att utföra postskjutsen för 600: -kr. pr år antages detta anbud.

 

Fram till 1885 var poststationen förlagd till prästgården, men sedan järnvägen nu kommit, fick posten även förläggas till järnvägsstationen.