Under 1600-talets första decennier tillkom även en annan bebyggelse
i bl.a. nordvästra Hälsingland.
Det var invandrande finnar, som kom till dessa trakter och slog sig
ned som nybyggare.
Först några ord om anledningen till denna finska invandring. De
flesta invandrarna till våra bygder kom sannolikt ursprungligen från
landskapet Savolaks och angränsande delar av Tavastland, särskilt
Rautalampi socken.
Våra källor lämnar för övrigt mycket sparsamma uppgifter om varifrån
invandrarna kommit i Finland. Det rådde under slutet av 1500-talet
och början av 1600-talet svåra tider i Finland.
Man drabbades av ständiga inkvarteringskrav av utländskt krigsfolk,
härtill om ryssarnas härjningar, åtföljt av nödtid och även
missväxt.
Fogdarna tog till synes ingen notis om dessa människors svåra
belägenhet, utan utkrävde skatter till kronan.
Det var säkert bl.a. dessa orsaker, som många finnar beslutade sig
för att söka nya boplatser på andra sidan Bottniska viken.
En annan bidragande orsak till utvandringen var säkert för en del,
att de ville slippa knektutskrivningarna. Men härvidlag kom man att
drabbas av krigstjänst även, när man kom över till Sverige.
Möjligen kunde väl tanken på orörda ödeskogar på svenska sidan
locka.
Dessa skulle lämpa sig utmärkt för svedjebruk, som finnarna sedan
gammalt var förtrogna med.
Svedjandet blev alltså finnarnas första åtgärd för att skaffa sig
brödsäd.
Ofta bar de med sig några korn till det första utsädet. Svedjebruket
innebar ett hårt arbete, men var ändå det sätt som snabbast gav
skörd.
När man i gamla förordningar talar om att
bruka skogen
betyder det helt enkelt, att man brände ned skogen och sådde i
askan. Sedan dröjde det naturligtvis många år, innan nyodlingarna
var helt uppröjda och kunde kallas åker.
Skogarna i Norrland ansågs som ingenmans land, som enligt Gustav
Vasa förbehållit sig dispositionsrätt över "då odalbonden omöjligt
kunde fika och fara så långt", som det står i förbehållet.
Så kom de till Ramsjöskogarna. Vi få nog föreställa oss, att de
invandrade med tanke på att bli nybyggare i den nya trakten i det
nya landet.
Det var en mödosam tid, innan dessa blivande skogsbönder kom så
långt, att de kunde känna sig bofasta.
Allra först gällde det att hitta en "lämplig" skog. Man fick inte
komma för nära tidigare bebyggelse. Där fanns ju, som tidigare
nämnts, skattebönder vilka naturligtvis inte vill ha grannar för
nära inpå sina ägor och skiften.
Naturligtvis kunde det ibland bli tvister, som drogs inför tinget.
Oftast var emellertid kronans skogar belägna långt borta från
bolbygden.
Många av finnarna sökte sig väl till någon tidigare invandrad, som
redan hunnit bli bofast som bonde och kanske också behövde hjälp för
att odla och bruka jorden.
Nu kunde man lättare se sig om i storskogen och välja ut lämplig
plats för bosättning. Man sökte sig gärna till en högt belägen
trakt.
Här var inte så frostlänt och nybyggaren kunde räkna med att kunna
skörda sitt korn utan att få det skadat av frosten.
Var det nu fråga om en trakt, som tillhörde Kronan, måste finnen
söka sig till Stockholm för att hos Kungl. Maj:t få skriftligt bevis
på marköverlåtelsen. Detta kungliga brev skulle sedan uppläsas och
kungöras i kyrkan. Om nu ingen klagande anmälde sig kunde nybyggaren
hugga upp en rågång runt området.
Av tingsrätten utsedda synemän skulle sedan inför tingsrätten intyga
områdets belägenhet och storlek. På följande vår kunde så tiden vara
inne för finnen att vandra iväg kanske många mil till det utstakade
markområdet för att förbereda svedjandet. Skogen hade ju inget värde
utan helt enkelt brännas upp.
Det enda virke, som undantogs var det som skulle användas till
bostadshuset "pörtet" och andra nödiga byggnader t.ex. ladugård, ria
och bastu.
Man började med ett mindre område, som först skulle besås. Man gick
noggrant till väga och fällde träden in mot området och försökte få
marken väl täckt av träd och kvistar. Nästa vår fick nybyggaren åter
vandra till boplatsen. Nu kom det mest spännande, då elden skulle
anläggas och hela området avbrännas. Nu måste människor bådas för
att hjälpa till att hålla elden inom den bestämda gränsen. Elden
kunde lätt kasta sig över andra områden och icke önskvärd skogsbrand
uppstå.
Så tändes den väldiga brasan med långa störar i vars ände tjärade
näver fastsatts och antänts. När elden tagit sig slängdes störarna
in i brasan och man försåg sig med lövruskor för att föra elden inåt
svedjan.
När elden efter flera dygn brunnit ner, fick man ändå lång tid
efteråt hålla vakt, så att inte elden skulle blossa upp från någon
stubbe och genom gnistor sprida sig till tallskogen i närheten.
Förkolnade bränder plockades bort och med en enkel trähacka, som man
tillverkat, jämnades askan och jord hjälpligt ut och äntligen kunde
säden härefter sås för hand på något litet område. För att skydda
den lilla odlingen uppsattes ett enkelt stängsel av "sotslanor", som
ej brunnit. Nästa lilla odling hade nu förberetts för svedjning, och
på så sätt fortsätter uppodlingen bit för bit.
Det dröjer många år, innan nyodlingen kan sägas vara klar. Sten och
stubbar skall bort. Samtidigt med detta arbete har nybyggaren hunnit
uppföra nödiga byggnader av det virke som undantogs innan skogen
brändes.