Det är hjortrontider, och man tycker sig märka, att i och med detta
så hör man också talas om ovanligt många, som sett björnar, som
lufsar fram litet här och där i våra bygder. Ty – det kan väl inte
vara så, att någon illvillig plockare har hittat något bra bärställe
och gärna vill ha det för sig själv?
Mycket sannolikt är nog många upplevelser av mötet med björnar
riktiga, och nalle tycker ju också om bär.
Men betydligt fler "bamsar" och andra vilda djur fanns i skogarna i
gångna tider.
Det var den rika förekomsten av villebråd, som lockade jägare- och
fiskefolket att företa färder till bygden. När människor började bli
bofasta spelade jakten och fisket givetvis en betydande roll för
kosthållet.
Björnskinka t.ex. är en stor delikatess. Men – i och med att de
bofasta nybyggarna skaffade sig kreatur fick man bekymmer med det
vilda.
Det var de stora rovdjuren, som kunde gå illa åt kreaturen på
betesmarkerna i skogen.
Så småningom ansåg sockenmännen, att det blev nödvändigt att
utbetala skottpengar till personer som fällde rovdjur. Jägarna fick
uppvisa skinnet av det fällda djuret inför sockenstämman och skinnet
märktes "medelst öronens afskärande". Björn, varg och lodjur samt
räv omnämnes även i de gamla protokollen från stämmorna.
Vid en sockenstämma i Ljusdal 1824 beslutades att 12 riksdaler Banco
skulle utbetalas för varje björn, som bevisligen fällts inom
socknen. Hit räknas då även Ramsjö. Vid genomgång av protokollen,
där även jägarnas namn uppgivits, kan man få en bra bild av
rovdjursförekomsten i bygden. Arkivarie Bo Witt-Strömmer gör i en
uppsats "Ur Ljusdals sockens högre djurvärld" följande
sammanställning över antalet fällda björnar:
1825 – 29: 16 björnar
1830 – 34: 21 björnar
1835 – 38: 15 björnar
1840 – 44: 15 björnar
1850 – 54: 9 björnar
1855 – 58: 2 björnar
Sammanställningen visar att under åren 1825 1858 fälldes inte mindre
än 92 björnar inom Ljusdals socken, för vilka skottpengar
utbetalades.
Att det fanns gott om duktiga björnskyttar kam man bl.a. utläsa av
sockenstämmoprotokollen. Ett protokoll från en sockenstämma i
Ljusdal 1832 berättar: "Skinnen efter tio stycken Björnar uppvistes
och märktes medelst öronens afskärande, bland hvilka Bonden Jan
Andersson Sundet dödat fem, Torpare Sigfrid Sigfridsson Hedsjön en,
Bonden Anders Pehrsson I Tegeltjär tre samt Bonden Mårten Andersson
i Nybo en".
År 1856 höjdes skottpengarna till 24 riksdaler för fullvuxen björn
och 12 riksdaler för björnungar. Detta föranleddes väl av att
antalet uppvisade björnskinn inför sockenstämman gått ned märkbart,
och man misstänkte ovilja hos björnskyttarna att skjuta björn,
därför att de ville ha skottpengarna höjda.
I själva verket var det väl i stället så, att man genom den kraftiga
avskjutningen minskat björnstammen.
I en bygd som Ramsjö är jakthistorierna många och en del är helt
sanningsenliga berättelser och andra är sägner med kanske bara ett
uns av sanning.
Den sista björnen, som dödades i Ramsjö under den här tidsepoken,
föll i närheten av Gräningsvallen i oktober 1876. Den björnens
baneman var Jonas Andersson Järn även kallad Trolltjärnsgubben. Han
hade med sig sin pojke 12-åriga Olle.
Far och son var ute och fiskade. När de kom till Gräningsstupet,
drygt en mil väster om kyrkbyn, fick de se en björn, som gick och åt
blåbär.
Olle uppmanades av fadern att klättra upp på en stor sten i
närheten, och han hjälpte sonen upp på stenen. Jonas hade
mynningsladdaren med på fisketuren och sköt ett skott mot björnen.
Det blev en fullträff och det stora djuret stöp på fläcken. Det
började bli skymning och man hade ingen möjlighet att frakta hem den
skjutna björnen den dagen. Inte heller vågade man gå fram till
björnen. Jonas, visste, vad en björn kunde ta sig till om den
träffats av en kula. Dagen efter hämtades björnen med häst, och då
visade det sig, att den ryckt upp en stor trädrot sedan Jonas och
Olle lämnat den kvällen före. Någon äldre ramsjöbo har möjligen hört
Olle d.v.s. Olle Trolin själv berätta denna spännande historia.
Skinnet av den vid detta tillfälle dödade björnen finns att beskåda
bland Naggjonsgårdens samlingar.
Naggjonsgården och dess namn anknyter f.ö. till gammal sägen, där
björnar spelar en viktig roll. Sägnen återfinns bl.a. i Vilh.
Engelkes (1835-1891) bok Hälsingesägner, som utkom 1891.
Där berättas bl.a. följande: Naggjon en duktig spelman ville gärna
ha Hammar-Ella till hustru. Men Ella "var stursk" och ville inte
besvara spelmannens inviter. En gång dansade ungdomarna i Älgens,
soldatens stuga, som låg vi Hennan. Naggjon var där och både spelade
och dansade och Hammar - Ella var också där. I en paus i dansen
skulle jäntorna säga, hur de ville ha sin karl. När turen kom till
Hammar-Ella sa hon:
"Han ska ha skjutit sju björnar på en dag."
Sedan Naggjon fått goda råd av Ellas egen far begav han sig i
sällskap med Ellas bror dagen före "korsmäss" till Trolltjärn och
där sköt Naggjon först en björnhona och därefter sex björnhannar,
som följde efter honan. Så släpades bytet hem med hjälp av
tillkallat folk. Dagen efter kom Naggjon helgdagsklädd till Hammarn.
Ella höll på med att duka frukostbordet.
Fadern, som var sjuklig, låg i sängen.
"Guds fred!" sa Jon, "jag är här med dom nu".
"Ta in dom i stugan," sa gubben.
Drängarna släpade in alla sju björnarna och placerade dom i en rad
på stugugolvet.
Ella fick hålla sitt löfte och Naggjon och Hammar-Ella levde sedan
lyckliga tillsammans.
Att skogarnas konung var fruktad då liksom i våra dagar är lätt
förståeligt, och den som hade fällt en björn, eller kanske flera,
blev väl betraktad som en hjälte.
Det talades också om björnfrossa, när björnjägaren vid åsynen av
björnen började skaka, och var oförmögen att skjuta.
I följande björnhistoria från Hedsjö tycks tydligen mannen i
berättelsen ha råkat ut för björnfrossan, och rör ovanlighetens
skull är det en kvinna, som spelar huvudrollen. Handlingen skulle
enligt berättelsen ha tilldragit sig på skogen norr om Hedsjö. Det
var inte ovanligt att björnen gick till anfall mot kreaturen på bete
i början av 1800-talet, vid tiden för denna händelse;
Stina har kommit till skogen med kreaturen som hon ska gäta. I en
bäckdal har hon stannat och där är det gott om bete. Hon har lagt
ifrån sig näverluren. Hon tar av sig gätkunten, tar fram den lilla
gätyxan, hugger ved och gör upp en eld. Så tar hon fram sin
stickning och börjar sticka.
Om en stund känner hon sig trött och eftersom boskapen tycks beta
lugnt, lägger hon sig ner och slumrar snart in.
Hon vaknar av att det är ett förskräckligt oväsen bland boskapen och
plötsligt upptäcker hon en björn, som slagit en ko till marken.
Stina rycker åt sig gätyxan och näverluren och utan att tänka på
egen fara rusar hon rakt emot björnen. Hon försöker att med rop
skrämma bort björnen, men det lyckas inte. När det inte lyckades att
skrämma björnen på detta sätt, sätter Stina luren till munnen och
blåser den signal som betyder "björnen har kommit hit".
Ljudet från näverluren hörs vida omkring och ger eko borta i bergen.
Nalle tycks bli litet förbluffad över de skarpa tonerna som når hans
öra, och han reser sig upp på bakbenen, men håller fortfarande
frambenen på kon som darrar av ångest. När Stina märker att björnen
blir en smula förvirrad, fortsätter hon att blåsa i sin lur, allt
under det hon spanar åt alla håll om hon ska se någon komma till
hennes hjälp.
Och – verkligen där kommer en man springande med en bössa i handen.
Stina ropar till honom: "Skynda dig och skjut björnen innan han
river ihjäl kon". Men till sin förvåning märker Stina att mannen
istället börjar gå sakta och slutligen stannar bakom ett träd.
"Kom hit och skjut"! ropar Stina.
Men mannen står som förstenad bakom trädet. Stina springer nu fram
till honom och känner då igen honom som Lasse, Öst i torpet. Han har
varit ute och fiskat och på hemvägen till Hedsjön hört Stinas
signaler, då hon blåste i näverluren.
"Hjälp mig och skjut björnen", ber Stina bevekande. Men – Lasse rör
sig inte ur fläcken, och Stina ser hur Lasse darrar av skräck.
"Jag törs inte", säger han, "men kanske du kan ta bössan och
skjuta". Stina beslutar att våga försöket och ber Lasse hälla krut i
färgpannan på flintlåsgeväret. Hon fattar geväret och går fram mot
björnen, som fortfarande ligger och vaktar på den slagna kon.
Lasse står fortfarande bakom trädet och iakttar förskräckt hur Stina
långsamt närmar sig björnen. När hon kommit riktigt nära, tappar
emellertid björnen tålamodet. Han sträcker upp huvudet och upp
huvudet och upphäver ett kraftigt rytande. Men - Stina låter inte
skrämma sig av detta utan siktar mot björnens huvud, spänner hanen
och trycker av.
Kulan träffar björnens huvud och går rakt in i hjärnan. Björnen
ramlar från kon, rullar omkring och vrålar av smärta. Stina skyndar
tillbaka till Lasse och får geväret laddat på nytt och går därefter
tillbaka för att se med kon.
Hon finner då att kossan håller på att resa sig från, och att
björnen låg stilla bredvid stendöd. Nu ropar hon till Lasse att
komma fram då faran var över, och i sakta mak kommer Lasse nu fram
och kan konstatera att Stina klarat av det vådliga äventyret, som
han själv inte vågat blanda sig. Björnfrossa hade hindrat honom.
Han blir så rörd över Stinas mod att han börjar gråta.
Så hjälps de åt att få kon på benen, och föra henne till övriga
kreaturen, som i skräck börjat ge sig av mot byn. När byfolket
märkte att kreaturen kom hem tidigare än vanligt, förstod man att
något hänt, och man misstänkte att björnen varit framme och hälsat
på. När så Lasse och Stina kom med kon, som slagits av björnen och
berättade hela historien, blev förvåningen stor över mod som
gätstintan Stina vid sitt möte med björnen.
Även uppgifter om att vargar dödats finner man i de gamla
protokollen, även om björnen tycks ha varit vanligare.
I slutet av 1700-talet minskade antalet vargar i hela landet men
ökade åter under 1800-talet förra del. Vid en sockenstämma i Ljusdal
1819 framställdes önskemål om att få anställa skallgång efter varg
s.k. vargskall, då enligt vad som uppgavs en mängd vargar visat sig
och vållat skada genom att riva boskap.
År 1826 beslutar sockenstämman, att den som fångar eller fäller varg
skall belönas med 10 riksdaler Banco av socken medel. Varg plågan
tycks dock icke ha varit så långvarig. Enligt protokollen sköts de
två sista vargarna år 1847 i Ljusdals socken.
Varg fångades tidigare även i fångstgropar eller fallgropar. Ett par
sådana har upptäckts i närheten av Gräningsvallen. De har ända in i
sen tid kallats "varggroparna".
Lodjuret var även förr vanligare än i våra dagar i västhälsingska
skogarna. Även detta djur åsamkade viss skada på betande djur,
särskilt får och getter. Man dödade därför djuren och erhöll
skottpengar. Enligt sockenstämmoprotokollen från Ljusdal - Ramsjö
dödades under åren
1826–1863 24 st. lodjur. Någon gång på 1880-talet fångade Jonas
Olsson i Finneby med sex icke mindre än 10 st. lodjur i Trollberget.
Som vi ser kunde jakten i Ramsjöskogarna inte bara ge kött utan man
kunde också skaffa sig inkomster genom skottpengar på både varg, lo
och björn