Depression
Sorgen har många skepnader. Ur sorgen träder ängslan och trötthet. Övergivenhetskänslan och maktlösheten vid sorg föder en ängslan och trötthet som kan vara stor, mäktig och förlamande. Ledande till handlingsförlamning. I en handlingsförlamning stannar livet självt. Pulserandet upphör, allt vissnar och dör. Färgerna bleknar, inspirationen rinner ut. Man blir åskådare till hur allting upplöses, vittrar, försvinner ner i depressionens mörker.
Ur sorgen föds skuldkänslorna. Så många löften det har getts i sorgeögonblick. Löften som är omöjliga att hålla och uppfylla. Då är maktlösheten där. Förvränger och förvrider tillvaron. Självanklagelsen börjar fräta. Den äter sig längre och längre in i själen. Skapar självförakt. Tär och gror på samma gång. Självutplåningens spröda genomskinliga blomma slår ut. På deras stjälkar växer vedergällningens vassa taggar sig allt spetsigare och starkare. De två stridande emot varandra. Till slut kan de inte ta ett steg framåt än mindre uppåt. De sjunker tillsammans allt djupare ner i depressionens mörker.
Vid en sorg kan övergivenhetskänslor födas. Man är ensam, rädd, lämnad. Att bli lämnad ensam, övergiven kvar är en utmattande, skrämmande känsla. Ingen att ta i hand, ingen som kramar, ingen som ser, ingen som ler, ingen som vet, ingen att bry sig om. Ingen närvaro. När närvaron försvinner glider vi in depressionens svarta töcken.
Den som har känt ängslan, trötthet, övergivenhet och maktlöshet har gått den långa svåra vägen från depressionens stora mörker till närvarons ljus. Den kan vägen. Den kan lysa och leda, visa att närvarons ljusa trygghet finns inom oss själva. Den kan plantera närvarons, kommunikationens blåa blomma längst nere i det djupa schakt som skiljer depressionens och närvarons riken åt.
Den genomskinliga lilla växten börjar sakta gro. Växer sig starkare. Slingrar sig kraftigare och grönare, saftigare och skönare ju längre upp ur schaktet den klättrar. Depressionens fånge kan börja sin uppstigning. Sakta, trevande. Stänglarna kanske kan brista. Sedan alltmer övertygande och bestämt. Stänglarna är kraftigare närmare ljuset. Det är en mödosam klättring, men ljuset finns däruppe där skrevan blir bredare. Allt fler blommor har slagit ut. Över kanten sträcker sig kommunikationens blommor. Sträcker sig efter klättraren för att hjälpa, stödja den sista stunden innan han ligger mjukt i närvarons mjuka blåa matta. Depressionens svara rike bleknar, grånar. Det blir till ett moln som sakta löses upp för vinden.
Runt omkring ler alla kommunikationens blommor mot honom. De talar till honom en efter en, om de olika känslorna som sorgen föder.
Känslorna smakar, luktar, syns. Han är inte ensam. Han är inte fången längre i sin ensamhet. Han har sina känslor. Han är närvarande
Résumé
John Q Public
123 Main Street
City, ST 00000
(000) 000-0000 home
(000) 000-0000 cell
myemail@domain.com