Någon religiös tro var det väl inte direkt i gården.
Inte på det sättet att man följde någon speciell lära eller sällade sig till något särskilt samfund, trots att pingstvännerna gjorde sitt intåg i byn och frälsningsvågen gick fram med sång och strängaspel. Tyvärr också med många bud, förbud och pålagor.
Nästan i varje gård var det någon som tog emot frälsningen.
Nej de hade en vardaglig stilla insikt om att förvalta och bruka det som blivit en givet i det här livet. Att komma ihåg att hjälpa och dela med sig efter bästa förmåga. Ta en sup och vara som folk!
Anders bad alltid bordsbön. Tyst för sig själv. Med händerna knäppta under bordet, bad han Gud välsigna maten. När han ätit färdigt, stack han åter igen händerna under bordet och tackade.
Han störde aldrig någon med sin tro och sina tankar.
Flickungen, som såg allt, funderade och reflekterade.
Anders hade nog den trygga religiösa tron på att något högre styr, att vi lugnt och tryggt kan leva våra liv. Att allt ordnar sig till det bästa. Om vi gör vårt bästa och visar lite tacksamhet och kärlek till oss själva och livet.
Ungen gick naturligtvis i söndagsskolan, som frälsningsarmén anordnade. Det fanns inga andra pysselgrupper eller förströelse för barn då för tiden. Inga dagis och fritids eller "föris".
Det var väl tänkt av frälsningsarmén att anordna söndagsskola. Tyvärr kan hon inte komma ihåg någon livsvisdom eller några bra moralregler att leva efter. Förutom dem som gavs genom psalmverserna, som dom fick lära sig utantill.
Det var ett förfärligt stakande och tragglade med de där minnesverserna och psalmerna.
Fast dom hade nog ändå en egen inriktning och inställning, frälsningsfolket, för det var inte alla verser, som återkom senare i skolan.
Tre saker skulle hon alltid minnas.
Det första var, att hade man glömt tjugofemöringen, fick man ingen guldstjärna i boken. Längst bak i medlemsboken, fanns det plats för stjärnorna, som södangsskolefröken klistrade dit, om man betalade.
Det andra var den där leken eller tävlingen. Fröken hade i smyg placerat ut sådana där fina nålar med glashuvuden i alla möjliga färger.
Vad dom var vackra de där nålarna, man kunde ju faktiskt ha dem som brosch. Eller bara ha dom!
Tösen hade aldrig sett något så fint. Inte ens gårdfarihandlaren hade såna. Nu var det meningen att barnen skulle leta igen de här nålarna, som satt instuckna här och var, högt och lågt. Man skulle få alla som man hittade. Men hon hittade inga! Inte en enda!
Besvikelsen och avundsjukan mot dem, som hade hittat många, var väldigt stor. Besvikelse kan fräta sig väldigt långt in.
Det tredje minnet är utmärkelsen. Första pris i en teckningstävlan! Stolt och glad var hon, tösen, när hon gick hem den dagen.
Besvikelse fräter, stolthet och glädje växer. Det beror på vilket man låter ta överhanden