Thunvalls

Här finns Eva och Lennart Thunvalls idéer,

aktiviteter, tankar och intressen

Tillit

Dom är hos henne nu, dom som gått före, där hon ligger omtöcknad i sin säng. Plågad av värk, feber och oro. För sex veckor sedan födde hon sitt elfte barn, en pojke. Det tolfte barnet, också det en pojke, fick inget liv utanför hennes kropp. Han orkade inte kämpa sig ut i den jordiska världen. Det dröjde för länge innan jordemor kunde hjälpa. Hildas blod förgiftades. Det pumpas, nu blandad med smärta och feber, runt i hennes kropp.

Hon våndas över sina barns framtid. Elva små barn. Det yngsta på dagen lika gammal, som hon själv var när hennes mor fick lov att lämna henne.

Sex veckor, så litet och oskyddat, så ovisst, så otryggt.

Nu är det tre former av tillit det kommer an på hur ekot ska ljuda. Hur det ska rulla vidare. Den första och största är tilliten till den högsta ordningen. Den andra är tilliten till sig själv. Den tredje är tilliten till livet och människorna på jorden.

Farmor Lisa är hos henne nu. Det är många år sedan hon slutade att vara människa. Men hon har osynlig följt dem hela tiden. Hon vet, har sett och kan berätta för Hilda, hur det är att lämna bort sitt barn, ett år gammalt. Det barnet var Lars-Erik Viklund, Hildas far, som fick växa upp som fosterson hos Anders Isacsson-Ekorre i Älvdalen.

Han fick äta, arbeta och bo hos honom från 1851 tills han flyttade till Mörsil. Där träffade han sin Karin. De vigdes samman den 24 januari 1877 och ett år senare kommer Hilda till världen. Sex veckor fick de tillsammans. Sedan fick Karin lov att lämna jorden. Pappa Lars-Erik var tvungen att lämna bort sin dotter. Hon blev fosterbarn hos Jon Ocklind i Ockne och står därmed skriven som "flickan". Det var den identitet hon fick leva med.

Men ekot rullar vidare, stämd i oförändrad tonart. Pappa Lars-Erik drunknar i Näldensjön när flickan är tre år gammal.

Nu står hon definitivt ensam i världen, men tilliten, den har hon, den finns.

Flickan växer upp till vuxen kvinna. Hon har hunnit bli tjugosex år när hon träffar mannen i sitt liv. Erik Ivarsson, han som kom flyttande från Sörlie i Norge.

Han var en grann karl. En stark energi drev honom ut på jakt, fiske och diversearbeten. Fågel-Ivar, som han kallades, var känd på trakten. Men det kanske brast i tilliten, för han lät eldvattnet flöda alltför mycket omkring sig. Eldens vatten kan liksom elden vara värmande, lugnande och glädjande. Men okontrollerad kan båda bli förgörande, förtärande och utplånande.

Efter Hildas död kunde inte Erik klara livet med barnaskaran längre.

Den yngste sonen var för länge sedan bortlämnad till främmande människor. Han kastades, än hit än dit, som ett rö för vinden. Fick stanna så länge man hade råd och lust att ta hand om ungen.

En dag fann myndigheterna på råd och placerade honom, en gång för alla, på ett hem för utvecklingsstörda.

Han hade då inte fyllt tio år än och fadern var död för många år sedan.

Då behövdes det tillit. Han sitter gråtande i ute i skogen. Han är alldeles ensam i hela världen. Vet inte om han ska våga rymma eller stanna. Vilket är bäst? Rymma och utsätta sig för både rädsla, kyla och svält. Eller följa med de två vårdarna, som kommer ut till honom och frågar, om han i alla fall ska följa med dem, få lite mat och en säng att sova i. Han valde det senare. Trots underläget, i randiga kläder, i att bli betraktad, som om han varken hade syn, hörsel eller tanke, växte han. Han hade en stor portion tillit.

Men barnaskaran bestod av tio barn till som behövde omvårdnad. Den äldsta, en dotter var bara tolv år.

Erik fick hjälp av en kvinna, men om hon såg till barnen eller mest till mannen, det vet bara hon själv.

Erik dog tre år efter Hilda. Han mötte en dag en vandrare som kom långväga ifrån. Han kom ända från Spanien och hade vandrat hela långa vägen upp till skogarna där Erik levde. En mäktig, osund, förgörande och obarmhärtig smitta, som spred död och elände omkring sig.

Erik orkade inte stå emot.

Tillvaron var erbarmlig, otrygg och svår för barnen. När fadern till slut låg död, var äldsta dottern, tillika storasyster så utarmad och illa tilltygad i sitt sinne att hon ville ta sina små syskon och dansa på kistlocket.

Barnen auktionerades ut på socknen.

Äldsta dottern blev placerad på ålderdomshemmet. Där skulle hon arbeta för mat och husrum. Då fordrades det mycket tillit, och det hade hon.

Hon tog sig ut i livet, träffade en man och blev mor till två döttrar.

De andra barnen, hennes småsyskon tog sig också fram i livet. Blev duktiga, dugliga vuxna. Erik och Hilda fick många barnbarn.

Den yngste, minste lille parveln växte upp, tog sig ur sitt underläge. Blev en aktningsvärd äldre man, som håller ihop sin släkt. Det är kring honom som det kretsar. Han har tilliten.

Allt det här kunde farmor Lisa berätta och visa för Hilda där hon ligger på sin dödsbädd. Hon kunde se att de skulle ta sex generationer innan tilliten skulle hinna hela och förlåta, så att ekot kan rulla vidare i en högre ljusare tonart. Sjungande om det lilla i det stora, det stora i det lilla, om den största formen av all tillit. Tilliten till den högsta ordningen.