Tåget kränger sig stånkande med ett vrickande jämmer nedefter järnvägen från det lilla sågverkssamhället, söderut mot böndernas rike, hans hemtrakter.
Den unge mannen sitter på bänken i kupén innesluten i sig själv. Ihålig, men ändå fylld av tankar och känslor. Ilska, besvikelse, förtvivlan, rädsla och sorg.
Hon är död, hans kvinna. Den vita soten har tagit henne ifrån honom. Aldrig skulle någon annan kvinna kunna ersätta eller fylla hennes plats. Han gjorde otaliga försök att gå vidare med livet. Tyvärr blev den vakna vardagen till frustration, under rus och fylla kom tårarna.
I knät har han ett bylte, frukten av deras första möte, en liten flicka.
Han känner skuld. Han kan inte ta hand om sitt barn.
Det finns ingen logik i skuldkänslorna.
Han har avlat ett barn med en kvinna som hade ett kort liv, därför har hans barn ingen mor.
Inte har hon några vantar på sig heller, fast det är mitt i vintern.
Han kan som sagt inte ta hand sitt barn. Det fick han nogsamt meddelat när han mötte sin mor och sina systrar.
Här kommer han dragandes med sitt moderlösa barn och lägger så mycket oro och ängslan på dem.
Självpåtaget eller inte, i sina tankar tog han på sig skulden.
När sedan barnet visade symtom på samma sjukdom som modern, då kom vantarna på tal igen.
Någonstans måste skulden till det hela finnas.
Tänk att så mycken oro, ängslan, jämmer och skuld kan läggas kring ett par små barnvantar.