Det var inte bara mannen, fadern, som led. Barnet, dottern kände också långt, långt inne, längst bak i det omedvetna en separationsångest, som fyllde hela mellangärdet. Dom osynliga tankarna blev till osynliga känslor, som i sin tur blev till synliga, konstiga beteenden. Som t.ex. att sätta sig bakom en stor hög fåtölj i kökskammaren, när hon blev bajsnödig. Det var vad faster trodde.
I själva verket ställde hon sig där, när tillvaron blev för påträngande. Tryggheten bakom det höga ryggstödet gjorde att kroppen släppte all kontroll och behärskning, slappnade av, så och magen och allt kom i byxorna.
Det blev till en cirkel. Saknanden efter den välkända rösten, dom vana självklara armarna, som lyfte och bar henne, byttes mot tryggheten bakom stolen.
Tiden gick, hon "glömde" vande sig, inordnade sig i det nya.
Den villkorslösa kärlek, som en sunt, friskt tänkande mor ger sitt barn fanns inte. Det var för mycket ängslan och oro i vägen.
Mat och kläder fick hon, men inte den rätta gemenskapen och tillhörigheten. Hon var ensam, utanför.
En annan som också var ensam och utanför var Anders. Han förstod och tog sig an barnet.
Tillsammans gjorde de många resor bland tomtar och troll, in i andra världar. Dom talade med djuren. Dom lekte tillsammans. Han gav henne fullständig kärlek och trygghet.
Som en extra trygghet fanns hans starka armar som kunde lyfta henne över alla farliga ställen och krama henne.
Han fick förstås bannor av kvinnorna när han en gång tagit henne med sig ut och hon hade blivit blöt och frös om fötterna. Han öppnade emellertid lugnt och stilla ugnsluckan, satte sig, tog ungen i famnen och "gnussade" hennes fötter tills dom var rosiga, mjuka och varma igen.
Eller när hon skulle hoppa mellan två stenar, fast farten var för dålig och benen för korta. Hon tog miste, skrubbade sig och blödde. Hon visste att hon inte skulle gråta, hon ville hedra honom med att vara stor, stark och behärskad. Han berömde hennes tålamod, sköljde i smyg upp de blodiga strumporna och samförståndet mellan dem växte.
Den bästa leksaken var farfars rakborste. Kanske fanns det gamla trygga minnen med den. Barn minns inte är vad man tror. Barn minns. Långt, långt inne minns vi. Minnet tar sig bara andra former.
Hon har en minnesbild från ettårsåldern. Det är långa, randiga, breda band. Längst borta i andra änden sitter en man på huk, med en sockerbit i nypan. Hon vet att hon ska ta sig dit.
Nu, som vuxen, förstår hon att det är trasmattan hon stirrat ner i när hon stapplande och snubblande försökt lära sig gå.
I minnet tycker hon sig känna igen sin morfar som lockade med sockerbiten, som skulle vara belöningen