Att koka kornmjölsgröt var en konst. Kornmjölsgröten var stommen i mathållningen, någonting att bida på. Den vardagliga tryggheten. Varje dag igenkommande, som ett bevis på icke svält.
Vi var mätta varje dag. Det var ingen som svalt i byn, mer än några enstaka vilsekomna som inte hade det så välordnat och inrutat med kornmjölsgröt morgon och kväll.
Svält var det egentligen aldrig tal om. Lite dåligt med mat och en osäker tillvaro var det nog, men svalt det gjorde bara negerbarnen i Afrika. Tänk så många gamla smörgåsar och, halvsur mjölk och förstora matportioner, som fick ätas upp, bara för att barnen i Afrika svalt.
Som sagt kornmjölsgröten var något viktigt förutbestämt.
En lång process var det innan gröten stod på bordet. Odla säd, fara till kvarnen och få de malet. Att fara till kvarnen, det var spännande och en stor upplevelse. Dels för att det inte hände så ofta. Man malde för en längre tid framåt. Det kunde vara en tio - tolv säckar på lasset när hästen segade sig iväg, med Anders som höll i tömmarna och jäntan liggandes bland de mjuka sädessäckarna. Det gick liksom att boxa till säckarna och forma dem så skönt efter kroppen. Det blev som den skönaste baden-baden solstol. Där låg hon på rygg, lyssnande till hovarnas klapp, klapp. Såg molnen forma sig till roliga bilder på himlen. Det blev liksom ett annat ljud under hovarna när hästen gick på bron över ån. Nu var det dags att resa sig upp. Alldeles snart skulle Anders svänga av och då var man framme vid kvarnen.
Det var främmande och underligt vid kvarnen. Mjölnaren var en olik, främmande man. Han hade vita kläder. Han talade annorlunda. Ett slags finare språk, än de andra i byn, mer belevad.
Inne i kvarnen var det kusligt och spännande, men så vackert. Det var så ljust, allt var vitt, smala trappor ledde uppåt, till allt det vita.
Allt ljus som fanns i hela världen var samlat där uppe. Det stod som en sky av vit silvrig dimma i hela kvarnen. Men där nere brusade och dånade vattnet fram. Det forsade och skummade runt turbinerna. Blev till en svirrande och surrande musik som steg, svängde, cirklade och böljade sig fram genom den vajande silverdimman.
Jäntan aktade sig noga för att snubbla och ramla, där hon smög sig omkring. Kanske var det där nere älvgubben, ågubben han näcken bodde. Ramlade hon ner där skulle hon aldrig koma upp mer, det förstod hon.
Man malde mjöl för flera ändamål. Grismjöl till grisen. Lite mjöl skulle det också vara till kalvdrickan och sörpan till korna. Det skulle vara mjöl till bakning, pannkaka och till kornmjölsgröten. Det mjölet förvarades i en plåtburk med lock i skafferiet. Grismjölet förvarades i en stor mjölbinge och trä ute i fäxporten. Den såg ut som sandlådorna som står utefter vägarna nu för tiden.
Idag har vi vänt på det hela. Folk ska äta grismjölet och grisen får syntetmjöl.
Förundrat studerar barnet sin farmor när hon kokade gröten. Det var en jonglörföreställning på högsta nivå. Med mjölsleven i ena handen och vispen i den andra, fick hon det hela att fungera i en enda kedjereaktion. För varje cirklande sväng, som vispen gjorde, knackade den till sleven, så att exakt lagom mängd mjöl hamnade i det kokande vattnet. Varv efter varv gick vispen, tills slutligen mjölet och vattnet hade förenats till den välsignade kornmjölsgröten. En stunds bubblande och fräsande och den var färdig att ätas.