I en sal på Solidens sjukhus ligger den unga kvinnan. Hon har inte fyllt tjugo år ännu, men känner sig gammal, ledsen och trött.
Det är hennes första dag på sjukhuset. Hon har varit dålig och orkeslös en längre tid nu, med feber och hosta. Det har varit så tungt att andas. Tröttheten har sänkt henne ner i orkeslöshetens, missmodets och orons djupa grop.
Nu har man tagit hennes barn ifrån henne, för att hon inte orkade sköta dem.
I och med det slocknade sista gnistan kämparanda. Livslusten tonade bort. Sorg, oro och saknad efter barnen fyller henne nu. Hon vill krama, mata, vårda, leka och skratta med dem.
Hon saknar mannen och den lilla stuga som varit deras hem under en kort tid. Bara några månader fick de vara tillsammans. En liten tid fick hon känna kvinnans glädje i att tillreda ett hem, vårda, känna sig älskad, finnas till.
Nu går allting väldigt fort. Undersökningen och röntgen visar att hon har sår på båda lungorna. Ingen behandling kan sättas in ännu. Hon är i för dålig kondition. Hennes kropp är alltför mager, febern för hög.
Hon svettas, hostar, gråter och längtar. Blir glad och lycklig över varje besök, paket eller brev. Skriver små korta brev. Känner sig missmodig när det inte kommer några brev.
Det är lätt att känna sig bortglömd när man inga krafter har. Ber mannen om att få veteflingor, lite bitsocker, thé och kaffe. Äggen är också slut.
Det är krig i världen. Andra världskriget har pågått i många år. Att det snart ska vara slut, vet man inte. Det är många tunga energier som driver fram genom Europa. Det är ransonering och kort på allting.
Hon är rädd att man ska ta sig förnär, för att ge henne det hon önskar.
Det är en självuppoffrande sjuk liten varelse som ligger där i sängen.
Hon vill låna "Den gamla visboken" av pappa. Sång brukar lätta.
Många tunga ledsamma dagar radar upp sig.
Hostan tilltar. Den blir så kraftig och ihållande att hon inte kan hålla tätt utan blöter ner sig. Hon måste be om flera ombyten. Flera näsdukar behövs också.
Svettig och febrig ligger hon där. Hon drömmer om mannen, att han kommer till henne glad och stilig i en bländande vit skjorta. Hon skriver och ber honom att ta på sig vit skjorta när han kommer. Hon vill så gärna se honom, som i drömmen.
Tiden flyter iväg allt hastigare. Hon hinner inte skriva, orkar inte tänka. Läkaren gör en undersökning, säger inget. Då kanske allt är bra då?
Hon får flytta till en sal för två. Hon och en annan flicka får dela den. Läkaren tycker att dom behöver få lugn och ro.
Det sista brevet hon skrev till mannen hade inget datum. Det stod kort och gott, Soliden den, vet inte. Hon skriver att hon längtar hem. Ingen vet om hon tror att hon kommer hem, eller om hon vet att hon kommer att dö snart. Bara några dagar därefter är hon död.
Nu kan hon lätt och fri glida iväg i den vita lätta friden. Därifrån kan man se jordelivet, människorna och sig själv med en annan och större insikt. Hon var inte så sviken av mannen, som inte ville vara far till hennes första barn. De strider och frustrationer, som hon hade lidit av, den korta tiden tillsammans med sin man, fick en förklaring. Förklaringen är den, att det är otillräcklighetens häxa och hennes yngel som vi strider mot. Det var inte bara hennes fel och brister som gjorde att hon ofta fick hjälpa sin far när han var i fyllan och inte kunde ta sig hem.
Hon skulle inte klandras för att hon måste lämna sina barn. Hon hade fullgjort sin tunga uppgift. Allt står skrivet.
Nu kommer det an på dem i nästa generation, hur dom förvaltar sitt arv.
Har dom månntro tilliten till att kunna stämma ekot i högre ljusare toner innan det rullar vidare?