Farfar
Farfar kallade henne lillstackarn. Ordet pyrde och frätte sig in i hennes tankar och känslor, in i hennes omedvetenhet, tills det hade bildat en tjock svart kontur kring hennes självbild.
Att det ordet innehöll så mycket oro, ängslan, omtanke och kärlek skulle hon behöva leva halva sitt liv för att förstå. Farfars ord och handlingar var inte beräknande och självgoda, kontrollerande eller fördömande.
De var sagda och gjorda i omtanke. Trots att många fördömde det hela, kallade det bortskämdhet och pjosk.
En gång fick hon en alldeles särskilt fin gåva av farfar. Hon hade helt plötsligt en dag fått för sig att gräva i fickorna på ytterkläderna som hängde i farstun. Bl.a. hängde där ett plagg som kallades för storväst, en tjock vadderad väst i manchester. Hon stack ned handen i fickan på den och där låg en krona. Hon blev häpen, överrumplad och väldigt upphetsad. Tänk en hel krona, bara så där.
-Den får jag, tänkte hon.
Anders tycker så mycket om mig. Jag behöver inte fråga honom. Det var nämligen hans väst hon grävde i.
För hennes del var det klart och kronan var hennes.
Men så en dag hade händelsen nått farfars öron och hon blev inkallad på kontoret. Där sitter han allvarlig bakom det stora skrivbordet som idag verkar större och tyngre än någonsin.
Vad är det med farfar idag?
Han ser så allvarligt på henne och låter så sträng på rösten. Han talar om, att han fått reda på, att hon tagit en krona utan att fråga om lov. Ja, det hade hon ju visserligen gjort, men fick hon inte den där kronan då?
Tyckte dom inte om henne så mycket som hon trodde? Hur som helst, resultatet blev att hon skamset fick lämna tillbaka kronan till ägaren.
Aldrig mer skulle hon ta utan att fråga.
Den fina gåvan hon fick av farfar var en insikt. Insikten om att vara älskad, inte betyder att man bara kan komma och gå som man vill och bara ta för sig. Att vi ska akta och vårda varandras ägodelar och se varandra,
I historien kring enkronan blir flickan sedd av sin farfar, om än inte på det sätt hon i sin barnsliga omognad hade tänkt sig.
Farfar älskade henne. Det gjorde han verkligen. Men idag är det tråkigt. Till och med farfar är tråkig. Han som brukar vara så rolig att leka med. Det vill säga, det var hon som lekte. Farfar satt på "gungbrädan" stödd på sin käpp och tittade på. Hon brukade laga mat åt farfar. Alltid samma sand och vatten som i fantasin kunde förvandlas till pölsa, bullar, pannkaka och gröt, allt efter önskemål. Det var bara fantasilösa vuxna som kunde störa den gränslösa tillvaron.
En dag fick faster för sig att nu skulle ungen inte ha mer vatten för det blev så kladdigt.
Jäntungen blev naturligtvis arg, sur och ledsen, men bättre brödlös än rådlös.
Hon tog sin lilla kruka, gick lite bakom och kissade en liten skvätt i den. Se, nu kunde hon fortsätta att laga mat åt farfar.
Han hörde väldigt illa farfar. Det kan vara skönt att på gamla dar få lite nedsatt hörsel och slippa höra och engagera sig i allt. Men vad lilljäntan sa hörde han alltid. Kanske det berodde på att hon lärt sig det absolut rätta tonläget, när hon talade till honom.
Vid en del speciella tillfällen fick hon knyta de små nävarna och stampa i backen. Men det behövdes mera sällan.
En gång hände det när han körde iväg katten som hade lagt sig tillrätta på hans säng. Då såg hon det som nödvändigt att stampa med foten åt farfar. Efter den gången fick katten gona sig och sova var den ville, så länge hon var i närheten. Till och med på hans säng. Han fick väl lägga sig på farmors sänghalva om han skulle vila.
Men den här dagen var det som sagt tråkigt. Det fanns helt enkelt för mycket energi i ungen. Det kvirrade och pillrade i kroppen. Hon måste till varje pris få ingång dom vuxna. Det måste hända något.
På något undermedvetet sätt förstod honom att om hon gav sig på farfar så skulle alla vuxna komma till farfars undsättning och försvar. Då hade hon fått liv i alla på en gång.
Alltså, sagt och gjort, hon började jäklas med farfar. Sista stöten var att rycka käppen av gubben och börja massakrera en mus som katten hade lämnat vid kökstrappan. En näbbmus som inte katter äter.
Farmor hade följt det hela och i vänstra ögonvrån sett hela föreställningen. Hon frågade barnet om hon förstod att farfar skulle bli trött och slut av hennes behandling, så han kunde bli riktigt sjuk och kanske dö. Det sista tänkte barnet själv.
Nu hade farfar fått nog, han ledsnade, han gick staplande in utan käpp.
Farfar kunde inte gå utan käpp egentligen så nu förstod den unga damen att det var allvar. Hon smög sig så tyst hon kunde in efter honom, satte sig tyst i kammarn där han lagt sig på sin säng.
Där låg han i evighet efter evighet på rygg med slutna ögon och pustade i en tung andning.
Aldrig hade väl farfar vilat så länge. Tänk om han aldrig skulle orka kliva upp.
Hon var som ett stort svart hål utav rädsla, oro, sorg och dåligt samvete över vad hon hade gjort.
Hon tyckte så synd om farfar för att hon hade varit så stygg mot honom. Nu gick all energi åt till självanklagelse. Hon var alldeles tom och tung i kroppen av oro.
Nu dog inte farfar den här gången som väl var. Nog kunde hon bråka, väsnas och vara besvärlig många gånger härefter också men aldrig mer ett sånt tilltag mot farfar.