Thunvalls

Här finns Eva och Lennart Thunvalls idéer,

aktiviteter, tankar och intressen

 

Det emaljerade fatet

Det var en sak jäntan inte kunde förstå. Varför i hela världen farfar hade en kran? Av en händelse hade hon råkat få syn på honom utanför knuten. Märkligt, en lång, smal, röd slang med en svart kran i änden.

Varje kväll när hon låg bredvid sin farbror Anders på hans säng och lyssnade till vad han läste och berättade för henne, såg hon något helt annat när hans bror skulle lägga sig. Anders och hans bror delade nämligen rum och varje kväll låg tösen inför samma panorama. Brorsan skulle ligga i lådan i bäddsoffan. Han vände diskret ryggen till när han klädde av sig. Men nu kommer det ofrånkomliga, när han lyfter benet som ska ner i pyjamasbyxan. Där hänger det, men det finns ingen kran. Hon får som sagt inte ihop det

 emaljerade fatet

 

Hur som helst så behöll hon funderingarna för sig själv. Men så fort hon såg farfar sussa iväg med en speciell andning i mungipan var det hon som smög till farstufönstret för att studera fenomenet med kranen.

Det var något annat också som var mystiskt. Det som farfar och farmor höll på med i kammarn ibland. När farmor tog fram det emaljerade fatet, borsyra, gasbinda, fetvadd och handduk, muttrade åt farfar att han skulle lägga sig, då förstod jäntungen att nu skulle det där otäcka höras igen.

Märkvärdigt nog var alltid köket tomt på folk vid de här tillfällena.

Naturligtvis ställde farmor till med det här när folket var ute på arbete. Jäntan brydde hon sig inte om. Hon var bara en unge som man misstog sig på, även farmor.

Ungen planterade sig bokstavligen på en köksstol, för hon satt som fastvuxen. Med båda händerna höll hon krampaktigt om stolsitsen. Det var nog för att mildra ljudet av farfars stönande, pustande, flåsande jämmer från kammarn.

Tyst! Nu är det äntligen över för den här gången. Farmor kommer in från kammarn med det vita emaljerade fatet med blå kant. Några blöta tussar gasbinda slänger hon i spisen.

Barnet andas ut. Kan inte riktigt förstå varför detta händer.

Om en stund kommer farfar utmattat stånkande, på sina svaga, darriga ben. Sneddande över köksgolvet, ut genom farstudörren. Dråsar ner på gungbrädet vid fäxväggen. Blir sittande med händerna i ett fast grepp om kryckan på käppen som han trycker ner mellan sina fötter.

Hon går ut till farfar. Är i närheten av honom. En tyst överenskommelse mellan den gamle och barnet att inte prata om det som sker. Hon ser ju att farfar är som vanligt igen. Men den där kranen?

Långt senare får hon höra talas om både prostata och gubbsjuka. Tillika har hon förstått att emaljerade fat idag är värda pengar.

Hennes handlingskraftiga jordnära farmors styrande och ställande med sitt emaljerade fat ger henne idag häftiga minnen, för när det emaljerade fatet kom fram då skulle något ske.

Det var inte bara vid detta tillfälle som det blåvita emaljerade fatet användes.

Det kom tyvärr eller tack och lov fram flera gånger under hennes barndom.