Idag är det en alldeles speciell dag. Det känns i luften, i kroppen. Hela livet är något alldeles särskilt idag.
Nu har det pågått länge, i flera dagar och veckor.
Den lilla flickan står på vedbacken och det rinner genom kroppen på henne av förväntan. Det är någon som skall komma idag. Någon som har betytt mycket för henne och som betyder så mycket för henne nu.
Vad hon inte vet ännu, är hur mycket han kommer att betyda för henne i resten av hennes vuxna liv.
Långa tider kom att gå mellan kontakterna, men det skulle alltid finnas något outgrundligt självklart mellan dem
Han blev en länk mellan livet på jorden och andra sidan, sedan han börjat vistas i det tillståndet där man inte binds av vare sig tid eller rum.
Det är han, Anders, som skall komma. Han kommer hem från skogen idag. De två, han och hästen, arbetskamraterna, har bott där i många veckor nu. Kattätarn var med han också som huggare, men det bryr sig jäntan inte så mycket om. Vildkatter får han väl äta så mycket han vill för henne.
Nu hör hon hästbimman långt borta efter vägen. I den kristallklara kyliga luften hörs den långt.
Det ska bli jul om några dagar så det är både mycket snö och kallt väder.
Nu ska det hända mycket roligt. Det allra mest julhögtidliga var nog i alla fall när Anders far till skogen och hämtar stora, mörkgröna, kraftiga granar, som han satte runt "storbron". Dom var så höga och majestätiska där dom stod. Det var en sådan mäktig julstämning kring de granarna.
Nu är dom framme. Hästen lunkar sakta och makligt. Huvudet gungar upp och ner. Svansen svänger fram och tillbaka i takt med stegen. Andan står som en frostvit sky kring dem. De är som sammanväxta, de två, Anders och hästen. Som sprungna direkt ur marken. Så ovillkorligen förankrade med jorden. Ändå så overkligt skimrande i all den glittrande kristallklara rimfrosten, som täcker både hår och päls.
Flickan springer lyckligt emot dem.
Klättrar upp till Anders, säger ingenting. Ingen säger så mycket.
Båda är glada i lyckligt samförstånd