Thunvalls

Här finns Eva och Lennart Thunvalls idéer,

aktiviteter, tankar och intressen

 

Arvsskiftet

Nej farfar dog inte den dagen, men allteftersom månaderna och åren gick blev farfar mer och mer gammal. Orken försvann, krafterna sinade och rann ut ur kroppen. En dag kunde farfar inte stå på sina ben utan fick stanna i sängen.

Många månader tog det att avsluta jordelivet. Det var mycket som skulle ombesörjas. Mycket skulle accepteras, stadfästas eller ändras.

Vem skulle ta vid efter honom?

Han hade tre namn farfar. Barnet kallade honom farfar, de vuxna sade far´n, för farmor var han gôbben.

Han hade en betydande, viktig plats. Det var mycket han skulle lämna efter sig.

Vilken av sönerna skulle kunna ta över? Döttrarna kom över huvud taget inte på tal. Det har blåst många vindar sen den här tiden.

Vilken av de tre sönerna? Det blev två.

Den ena med mycket gott läshuvud och bra förstånd. Han kunde administrera och planera gårdens ekonomiska skötsel.

Den andre brodern hade ett ännu större tänkande, men det rörde sig på ett annat plan. Han var redan van vid drängsysslor, hade stark fysik, och kunde köra häst. Därtill hade han lärt sig att bo i skogen hela vintrarna för att köra timmer. Utom några dagar kring jul. Han kom hem på riktigt först när vårbruket skulle börja.

De här två bröderna kompletterade varandra helt och fullt. Den ene sade till den andre vad han skulle göra, den andre muttrade och gjorde som han blev tillsagd.

Men den tredje brodern, flickans pappa, han var inte lämplig att bli bonde, ansåg man. Han hade ju ingen familj, hade ingen son, bara en dotter, var vilsen och hade tappat fotfästet. Han fick sälla sig till sina systrar och bli utköpt av sina bröder.

Det här gick honom till sinnes. Det skruvade om hans omdöme så totalt, så att han en dag kom hem full, förfördelad och förbannad. Han lät frustrationen explodera i en skräll och ett brak som byns skvallerkäftar tuggade långa tider efteråt. Ända tills det hela blekande bort och sjönk till botten som alla andra arvskifteshistorier har gjort före och efter den här.

För flickan blev det här en händelse som följt henne hela livet. Men allteftersom åren gått har hon sett den med nya ögon. När hon var barn var den skrämmande och otäck. Hon blev ännu mer rädd för den som var hennes far. Som vuxen har hon sett och förstått hur besvikelse och förtvivlan kan utlösa handlingar och beteenden som ger en vrångbild av oss människor. Orkanen som härjade i huset stillnade så småningom. Till slut blev det tyst, alldeles tyst.

Nu var det kvinnorna som fick återställa ordningen. Resa kullvräkta möbler, sopa upp, räta till och släta ut.

Det var nog farmors jordnära klokhet, som låg till grund för hennes handlade. Ett prov på sunt bondförnuft när hon bad flickan om hjälp att ställa i ordning allt på kontoret. Där alltihopa hade både börjat och slutat.

Sonen, pappan, låg nu fyllsnarkande på golvet. Högra handen var uppskuren och blödde kraftigt. Med den hade han gett eftertryck för sina åsikter. Olyckligtvis hade han råkat drämma in den i något vasst.

 emaljerade

Flickan fick en trasa av farmor för att torka bort blodfläckar som fanns kringskvättade överallt. Mest på skrivbordet som var symbolen för allt som blivit så fel.

Barnet tittade på sin far både förvånad och rädd. Hur låter han om han vaknar? En liten, liten tanke längst därinne. Om han är hennes pappa, vem är hon då?

Nu var det ett av de tillfällen när det emaljerade fatet kom fram. Farmor utrustade sig med tvål, vatten, gasbinda och handduk. Skötte sin yngste son, tvättade och band om. Barnet var med, såg allt, inget lämnades till onödiga felaktiga fantasier. Farmor, modern lät honom ligga kvar på golvet och sova ruset av sig. Medan hon säkert skickade en innerlig bön om att hennes pojke skulle komma i jämvikt, må bra och få lite frid.