Jo
minsann, hon tog tag i sitt liv. Jäntan åt Fågel-Ivar. Hon som
tjänade sitt uppehälle på ålderdomshemmet.
Hon segade sig uppåt, framåt, ut i samhället och livet.
Hon hade sett livets hårda villkor. Lärt sig att ta vara på möjligheterna. Glädjas åt det lilla i det stora, det stora i det lilla.
Hon hade tilliten till sig själv och sin styrka, både den kroppsliga och den själsliga.
Efter allt hon hade sett och varit med om, var det inte mycket som bekom henne. Hon tappade inte fattningen, fotfästet eller jämvikten i första taget. Om det vittnade hennes omfångsrika kraftiga kropp.
Likaväl, som hon kunde kasta en säck ved på ryggen och bära den uppför den branta trappan till bostaden, kunde hon som nöjd och glad pensionär sitta på balkongen och linda klädhängare.
Hon drog sig inte heller för att sätta sin karl på plats. Som den gången när han satt full och skrävlande vid matbordet, gnällande över allt som saknades. Utan krus dängde hon stekpannan i skallen på karlkräket, satte därmed punkt för vidare otidigheter. Han surade en lång tid efteråt, mest för att han visste att hon hade rätt.
Han ville väl, det gjorde han. Det var kanske tilliten som fattades. Mest tilliten till sig själv.
Han kom flyttandes från Värmland upp till det norrländska lilla sågverkssamhället.
Det var inte tänkt från början att han skulle flytta dit upp, men ödet ville det och så fick det bli.
De två, Fågel-Ivars jänta och den chevalereske värmlänningen träffades, förälskade sig, bildade bolag. Kvinnan födde dem två döttrar, samtidigt som hon lagar mat, tvättar, sköter hushållet, utom pengarna.
Pengarna sköter han, tror han. Men sitt arbete på sågen sköter han. Sina kumpaner, vänner, kompisar, hela världen är han noga med att ha bra relationer till. Han var noga med att framhålla och övertyga omgivningen om att han inte hade några ovänner. Det hade han nog inte heller. Men han var så till den milda grad utåtriktad att han nog ofta glömde sina närmaste.
Det fanns inget ont i honom. Han var bara så förbannad på klasskillnad och orättvisor. Detta drev honom långt in i kommunismens fanatism.
Han vände definitivt sin blick mot öster. Medvetet eller omedvetet, vem kan bedöma? Kyrkan hade han inget till övers för. Bra karl reder sig själv! Vill man uttrycka det rakt på sak, kan man säga att han var stor i käften.
Han skulle alltid ha ett ord med i laget, ville definitivt inte bli lurad. Det visade han tydligt när han på ålderns höst, han som alla andra gamla, fick ställa sig under landstingets och kommunens försorg. Han och gumman togs in på hemmet, som hädanefter skulle ta ansvar för gubben. För honom ja, men inte för hans pengar, det skulle han bli man för. Han tar därför en av landstigets vita tunna pappersservetter, präntar darrhänt men noggrant ner: Jag hade 27,32:- när jag kom in.
Det var inte så självklart och naturligt att äkta makar fick dela rum på hemmet på den tiden. Därtill var gumman inte så kry för tillfället och vistades på en annan avdelning en tid. Vår riddare skulle besöka sin fru, men möttes av en vitbländande, nystärkt sköterska, som lät meddela att det inte är besökstid. Nu var måttet rågat. Ett sådant förmynderi kunde han inte acceptera. Han hade väl för fan, aldrig haft besökstid på sin kärring!
Han var ett naturbarn och hon en trygg jordnära människa. Hon var nöjd med nästan allt. Utom en sak, hans evinnerliga drickande. Det fordrades mycket öl och brännvin för att underhålla vänner, vara med i gänget, höras, synas.
Ekot rullar vidare och hon fick samma elände med sprit och fylla, som i sin barndom.
Till en början, i ungdomens dagar gick det bra. Han skötte plikttroget sitt arbete på sågen. Bygger sin älskade sommarstuga. Den, som han ritade, planerade och byggde. Han var noggrann. Präntade och skrev upp allt minutiöst, som den värste bokhållare. Han klippte hår och varje krona och öre bokfördes.
Han fick senare, av olika anledningar, ett jobb i förrådet på sågen. Det var en tjänstgöring och en uppgift, som passade honom som handsken. Han bokförde allt, kontrollerade allt.
Men kaffepannan hade han ingen kontroll över. Varje morgon stod han svärande över den jävla pannan, som aldrig kokade. Lärde sig aldrig att han bara behövde vända på huvudet så kokade pannan över och all sumpen var på spisen.
Brännvinet hade han heller ingen kontroll över. Det kom därför att begränsa och göra livet besvärligt för honom.
Efter en fest i goa vänners lag, skulle han glad och cyklande ta sig hem. Varken hans omdöme eller cykeln hade någon broms. I full karriär möter han en bil, som stångar honom i en vid båge, inte ända in i evigheten, men bra nära.
Han hamnar i ett enda "kras" i en tid av sjukhusvistelse och konvalescens. Omplacering på sågen och sjukpension. Riktigt återställd blev han aldrig. Långa tider försvann i ett disigt töcken, där dag och natt gick i varandra i en enda lång ointressant trötthet.
Men så kom energin, för en tid tillbaka, kroppen sträckte på sig, ville upp och ut.
Han skrev dagbok, klistrade och skrev i sina klippböcker och vävde. Kom det någon som skulle klippas, bjöds det på öl. Ibland så många att han somnade vid bordet. Han vaknade en morgon fullt påklädd och stod inte så högt i kurs hos frugan. Men det var väl ingenting att bråka om tyckte han. Då slapp han ju att klä på sig. Det gällde att inte köpa ner sig. Senare på dagen skulle han handla på Kooperativa fast det var söndag och stängt. Men det låtsades han inte heller om. Skulle han ha tappat bort dagarna? Aldrig. Det var tur att det var stängt för då fick han behålla pengarna.
Som sagt det gällde att inte köpa ner sig. Annars var det han som handlade och vandlade. En gång handlade han hem fem halvor öl, apelsiner, småkakor, en skuren franska, en halv liter glass, samt lämnade in tipset och köpte en lottsedel.
När det vankades fläskkotletter eller stek med sås, råskalad potatis, konserverad frukt med grädde, då kunde han njuta. Det var god mat, då var det fest.
Solglimtar i tillvaron var det också när det kom brev från barn och barnbarn. För att inte tala om när dom kom livs levandes och hälsade på. Mest gladdes han åt barnbarnen. Dom sörjde han också allra mest när dom hade åkt igen. Det blev med ens så tomt och tyst.
Mormor tar det hela med ro. Är nöjd med att jäntorna blivit bra gifta.
Dagarna radade upp sig till veckor, månader och år. Han klippte hår, spelade beredskapsvist, la patiens, skickade korsord till Hemmets Veckotidning och Hemmets Journal, lämnade in tipset, spelade på lotteri, drack för många öl, mycket kaffe och en lång rad snapsar. Tittade på TV och lyssnade på radio. En omvälvande, oroande nyhet den att Kennedy blivit skjuten! Det kom paket från Claes Ohlsons. TV-debatt mellan Erlander och Wedén, skriver brev, tittar på Styrman Karlssons flammor på TV, lyssnar på fler valdebatter och dricker ännu fler öl.
En dag skriver han i dagboken: Har kommit ihop mig med Hildur om nyttan av att jag dricker öl, så nu är det ovisst hur länge jag stannar här.
Han stannade ända tills dom gjorde sällskap på hemmet.
En omskakande händelse var när sågen brann. Han såg hyveln, brädgården, järnvägsvagnarna med virke, smedjan, matsalen, allt brinna ner till grunden.
Mormor lindade klädhängare, var i tvättstugan, jobbade i kaffekommittén i pensionärsföreningen, gick till pensionärsmöten. Gladde sig och deltog flitigt i terapin. Handlar och lagar mat. Tar påskris och tallris, planterar rosor på gravarna, allt eftersom månaderna rullar fram.
Städar gör hon också, särskilt när han gått ut. Då kan hon röja av köksbordet. Plocka bort tipskuponger, pennor, snus, och tobak. Det blev fint. Han kunde faktiskt också glädjas åt den nya vaxduken och den engelska pelargonen.
När hon gått ut, då får han spela dragspel. Att höra honom spela och sjunga elektricitetsvisan var en fröjd. Vad det passade honom väl. Han var själv som elektricitet, som gick kors och tvärs igenom tråden.
Det blev många avbrott med dålig hälsa, sjukhusvistelser, täta besök av blodsugarna, som han kallade dom som kom för att ta prover och lägga om hans såriga fötter.
Matt och orkeslös var han långa tider. Men han höll ställningarna in i det sista, gav sken av energi och vitalitet. Han kunde ligga tyst och borta i sjukhussängen, men när det kom en snärtig livfull yngre sköterska, satt gubben genast spikrak i ryggen, det silvervita vackra håret glänste och han bedyrade att, honom var det inget fel på.
Man brukar tala om att ha en räv bakom örat. Den här gubben hade inte bara en räv, han hade en bakom varje öra.
Han drev och förde spektakel med folk. En gång frågade han sin dotter,
Hur är det med Märta nu för tiden då?
Dottern som inte ville oroa honom svarade att, vad hon visste så var det väl bra med Märta. Då snärtade han till med,
Hur i allsina dar kan det vara bra med henne, hon som har varit död i arton år?
Han hade en underfundig, jordnära humor, en alldeles egen filosofi.
Det var läggdags. De stökar, styr och ställer som vanligt när de skall gå och lägga sig. Mormor knölar och bökar, skruvar ner ändan i madrassen och lägger av en sista brakis för dagen, innan hon tvärsomnar. Gubben plirar illmarigt och säger så högt, så att det ska höras in till dotter och måg, som ligger i kammarn.
Nog är det väl en konstig käring. Hon måste ha för kort skinn över ryggen, för när hon lägger igen ögonlocken, då går rövhåle´opp.
De bar på samma stora sorg, de här två. De bar den inte tillsammans. Nej var en på sitt sätt på varsitt håll. Hon med tyst accepterande sorg i hjärtat. Ville ibland prata om det, sätta blommor på graven, det lättade. Han ville inte höra talas om det. Blev tvärförbannad när det kom på tal. Han slutade aldrig att förbanna den orättvisa som hade låtit deras äldsta dotter dö, bara tjugo år gammal. Han gick med värk i hjärtat.
Hon lämnade två små flickor efter sig.
Den äldsta blev fosterdotter hos mormor och morfar. Den yngsta var det barnet som senare kom att omplanteras hos sin farmor och farfar.